– en historisk tillbakablick
1945 FN bildas och dess stadga träder i kraft den 24 oktober. FN-stadgan är det första folkrättsliga dokument som slår fast principen om lika rättigheter för män och kvinnor.
1946 FN:s kvinnokommission bildas. Elenor Roosevelt är pådrivande. En av de viktigaste frågorna är kravet på politiska rättigheter, t.ex. kvinnors rösträtt.
1951 Internationella arbetsorganisationen, ILO, antar en konvention om lika lön för kvinnor och män för likvärdigt arbete.
1952 FN:s generalförsamling antar en konvention om kvinnors politiska rättigheter, inklusive rösträtt. Konventionen har utarbetats av kvinnokommissionen.
1962 Generalförsamlingen antar en konvention som skyddar flickor och kvinnor mot tvångsäktenskap. Konventionen kräver en minimiålder för äktenskap och förbjuder barnäktenskap.
1967 FN:s generalförsamling antar en deklaration om att avskaffa diskriminering av kvinnor. Kvinnokommissionen har arbetat med att utforma deklarationen sedan 1963.
1970 Generalförsamlingen antar den första resolutionen om lika möjligheter för kvinnor och män till anställning i FN-sekretariatet.
1975 Internationella kvinnoåret. FN:s första kvinnokonferens anordnas i Mexico City. En handlingsplan för jämställdhet, utveckling och fred antas. I handlingsplanen föreslås att en konvention som förbjuder diskriminering av kvinnor utarbetas.
1976 FN:s kvinnoårtionde inleds. Generalförsamlingen upprättar Frivilliga fonden för FN:s kvinnoårtionde, UNIFEM, och Internationella forsknings- och utbildningsinstitutet för kvinnors utveckling, INSTRAW.
1979 Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor antas av generalförsamlingen: CEDAW – Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women. För att granska efterlevnaden av konventionen upprättas kvinnodiskrimineringskommittén.
1980 FN:s andra kvinnokonferens anordnas i Köpenhamn. Konferensen antar en handlingsplan för den andra hälften av kvinnoårtiondet.
1981 Kvinnokonventionen från 1979 träder i kraft när 20 länder har ratificerat den. Sverige var det första landet att ratificera konventionen.
1985 FN:s tredje kvinnokonferens anordnas i Nairobi. Konferensen antar ett dokument som innehåller strategier för hur kvinnors situation ska kunna förbättras fram till år 2000. UNIFEM får ett större mandat och byter namn till FN:s utvecklingsfond för kvinnor.
1993 FN anordnar en världskonferens om mänskliga rättigheter i Wien. För första gången slår man fast att mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter. Konferensen föreslår bland annat att en särskild rapportör om våld mot kvinnor ska tillsättas av FN:s kommission för mänskliga rättigheter och1994 utses Radhika Coomaraswamy från Sri Lanka till posten. Rapportören rapporterar regelbundet till kommissionen. Generalförsamlingen antar en deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor.
1994 Vid den internationella konferensen om befolkning och utveckling i Kairo blir kvinnors rätt till abort omstridd. Kvinnors rätt till abort, i länder där abort inte strider mot lagen, och till reproduktiv hälsa erkänns i handlingsprogrammet, som också fastslår att kvinnors status i familjen och i samhället måste förbättras.
1995 FN:s fjärde kvinnokonferens anordnas i Peking. Inför konferensen har tolv områden inom vilka kvinnor diskrimineras utpekats som särskilt kritiska. En handlingsplan som antas av konferensen, den så kallade Pekingdeklarationen, föreslår en rad åtgärder inom vart och ett av dessa områden för att hejda diskrimineringen av kvinnor.
De tolv områdena är:
- Kvinnor och fattigdom.
- Kvinnor och utbildning.
- Kvinnor och hälsa.
- Våld mot kvinnor.
- Väpnade konflikter och deras konsekvenser för kvinnor.
- Kvinnor och ekonomi.
- Kvinnors inflytande.
- Organisering av jämställdhetsarbetet på nationell nivå.
- Kvinnors mänskliga rättigheter.
- Kvinnor och media.
- Kvinnor och miljö.
- Flickebarnets situation.
2000 FN:s femte kvinnokonferens äger rum i New York och kallas Peking + 5. Den 31 oktober antar FN:s säkerhetsråd resolution 1325 som garanterar kvinnor rätten att ta del av och aktivt påverka freds- och återuppbyggnadsprocesser.