Allt för många konflikter i världen resulterar tyvärr i krig. En av förutsättningarna för att uppnå en långsiktig fred och stabilitet är att involvera det civila samhället i fredsprocessen, vid alla fredsförhandlingar och försoningsarbete. Det förekommer allt för ofta att minst halva befolkningen, nämligen kvinnorna, helt stängs ute från detta viktig arbete. Trots att de både är de som drabbas hårdast av konsekvenserna av ett krig och de som är mest benägna att samarbeta och söka efter fredliga lösningar.
Världssamfundet har på senare år erkänt detta problem och lyft upp det på agendan. Vid FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995 antogs en handlingsplan mot diskriminering av kvinnor som ålägger länderna att vidta åtgärder och vid behov anpassa lagar och praxis för att undanröja alla hinder för jämställdhet. Fem år senare så samlades representanter från regeringar och frivilligorganisationer från hela världen i New York för att följa upp Pekingdeklarationen. På denna konferens, känd som Peking + 5, belystes bland annat kvinnors roll i kris och konflikt och bristen på åtgärder för att införliva kvinnor i fredsprocessen.
Som en konsekvens av att dessa frågor lyftes upp på agendan så antog FN:s säkerhetsråd den 31 oktober 2000 resolution 1325. Det är ett juridiskt strikt bindande dokument som behandlar frågan om krigets påverkan på kvinnor och kvinnors deltagande i konfliktlösning och arbetet för en långsiktig fred. Resolutionen slår bland annat fast att det internationella samfundet måste uppmärksamma och ta speciell hänsyn till kvinnors utsatta situation under krig i världen samt att FN:s medlemsländer måste verka för att involvera kvinnor i alla fredsförebyggande och konfliktlösande arbete.