– Världen behöver oss och vi förtjänar att bli lyssnade till. Det handlar både om jämställdhet och om att nå fred och försoning, säger Terry Greenblatt, en av de ledande kvinnorna i fredsnätverket Jerusalem Link. Nätverket består av israeliska och palestinska kvinnor som oförtrutet och gemensamt arbetar för ett slut på konflikten i Mellanöstern, trots att många andra har gett upp hoppet om fred.
Sedan konflikten mellan israeler och palestinier åter blossade upp hösten 2000 har situationen för civilbefolkningen på de ockuperade områdena kontinuerligt förvärrats. Vägspärrar och utegångsförbud på Västbanken och i Gaza isolerar de palestinska familjerna, de förhindras att resa till sina arbeten och skolor, mat och andra förnödenheter kommer inte fram. På den israeliska sidan lever många i skräck för nya självmordsattacker. Den fredsprocess som ingav hopp under 1990-talet känns långt borta. Parterna står i dag inte ens i närheten av förhandlingsbordet och många vågar inte längre tro på en fredlig lösning.
Men det finns de som vägrar ge upp tanken på fred. Kvinnorna i nätverket Jerusalem Link till exempel, som trots svårigheter och hinder fortsätter sitt arbete för ett slut på ockupationen av de palestinska områdena och för en rättvis fred som gagnar både israeler och palestinier.
Jerusalem Link är ett av mycket få officiella samarbeten mellan israeler och palestinier i dag och består av två fristående kvinnoorganisationer, israeliska Bat Shalom där Terry Greenblatt leder arbetet och palestinska Jerusalem Center for Women med chefen Amneh Badran. Deras främsta mål är en rättvis fredlig lösning på den mångåriga konflikten samt en fredsprocess som innefattar fler kvinnor. Jerusalem Link arbetar enligt den politiska principen att israeler och palestinier sida vid sida ska leva i två stater med Jerusalem som delad huvudstad.
– Om vi ska nå en hållbar fred så måste fler kvinnor ges plats i fredssamtalen. Vi representerar det civila samhället och har viljan att sitta ned och diskutera oss fram till gemensamma lösningar. Det är dessutom vår rättighet att få tillträde till fredsförhandlingar, säger Terry Greenblatt och hänvisar till FN:s resolution 1325, ett juridiskt bindande dokument som sedan 2000 ålägger alla FN:s medlemsstater att involvera kvinnor i fredsförebyggande och konfliktlösande arbete.
Vad kan då Jerusalem Link konkret göra i dag, när samtal om försoning knappt existerar och när de själva hindras från att träffas på grund av den begränsade rörelsefriheten?
– Mycket av vårt arbete i dag handlar om att försöka förändra attityder bland civilbefolkningen och det kan vi göra på var sitt håll, via demonstrationer, möten och mediauttalanden, säger Amneh Badran.
Vid Jerusalem Center for Women bedrivs till exempel kurser i mänskliga rättigheter, demokrati och opinionsbildning och man arbetar speciellt för att öka unga kvinnors intresse och engagemang för kvinno- och fredsrörelsen. Bat Shalom, å sin sida, driver till exempel en kampanj för att få fler israeliska kvinnor att på ett enkelt sätt engagera sig för ett slut på ockupationen. Man uppmanar bland annat till köpbojkott av varor som produceras i israeliska bosättningar på ockuperad mark.
Men attitydförändring är en svår uppgift. Civilbefolkningen får sällan höra något gott om den andra sidan. Palestinsk press skriver till exempel aldrig om de fredsinsatser som israeliska kvinnor gör för ett slut på ockupationen och i israelisk media demoniseras ofta palestinierna.
– Vi får utstå både hot och trakasserier för det vi gör i Jerusalem Link, berättar Terry Greenblatt. Alla ser inte kontakter över gränserna som något positivt utan som ett samröre med fienden.
Jerusalem Link bildades 1994. Då fanns tro på fred i regionen. Den första intifadan, det palestinska upproret, var över och det så kallade Osloavtalet hade ingåtts. Västbanken och Gaza lovades palestinskt självstyre och de inga fler israeliska bosättningar skulle uppföras. De palestinska kvinnorna, som hade haft en framträdande plats i fredsprocessen, trodde på en ny och jämställd politisk ordning.
Men avtalet följdes inte. Utropandet av en palestinsk stat dröjde och bosättningarna på ockuperad mark ökade i antal. Kvinnorna som hade kämpat för en fredsuppgörelse nonchalerades helt.
– Den andra intifadan som utbröt hösten 2000 har inga likheter med det uppror som vi tidigare var delaktiga i, med demonstrationer och folkligt engagemang, berättar Amneh Badran. Det här är en våldets intifada, där civilbefolkningen känner sig allt mer maktlös och passiv. Kvinnorna syns över huvud taget inte.
Men trots det har Jerusalem Link på senare tid lyckats få in flera gemensamma uttalanden om ett omedelbart slut på ockupationen, i både israelisk och palestinsk dagspress. Publiceringen förde med sig att representanter för nätverket inbjöds till FN i New York i maj förra året för att inför säkerhetsrådet ge sin bild av konflikten och förslagen på en framtida lösning.
– Vi poängterade vikten av att resolution 1325 följs vid en kommande fredsförhandling, berättar Terry Greenblatt. Vi är övertygande om att det går att hitta en lösning som kan gagna både israeler och palestinier, men då måste kvinnornas kompetens tas tillvara. Världen måste börja lyssna till de kvinnliga krafter som finns för en fredlig konfliktlösning.