Frågor och svar om människohandel

Handeln med kvinnor och barn är ett växande problem i Europa. De som utsätts för människohandel kommer ofta från fattiga förhållanden i de forna öststaterna. De lockas med löften om jobb i Västeuropa, men fråntas sina pass, säljs som slavar och tvingas till prostitution. Denna moderna form av slavhandel, beräknas av FN omsätta sju miljarder dollar per år. De som handlar med människor tjänar stora pengar, men riskerar sällan att straffas. Offren, kvinnorna, möter dock en mardröm, som de inte kan fly ifrån och som påverkar resten av deras liv.

Kvinnoorganisationer från andra länder har sedan 1999 samarbetat med flera kvinnoorganisationer på Balkan som försöker motverka människohandeln. Idag har fler fått upp ögonen för problemet och undrar vad man kan göra åt det. Vi försöker här besvara de vanligaste frågorna.

Vad är människohandel/trafficking?

Det internationella uttrycket ”trafficking of human beings for the purpose of forced prostitution” betyder sexslavhandel. Människor säljs som varor över nationsgränserna för att tvingas in i prostitution. Termen trafficking används ofta felaktigt för att beskriva just handeln med kvinnor och barn för sexuella ändamål. Trafficking innefattar alla former av olaglig handel, till exempel handel med droger och illegal arbetskraft. I den svenska lagen, från juli 2002, som kriminaliserar handeln med kvinnor och flickor heter det ”människohandel för sexuella ändamål”.

Vilka utsätts för människohandeln?

Unga kvinnor och flickor utgör den absoluta majoriteten av offren för sexhandel i Europa. De allra flesta kommer från de fattiga länderna i Östeuropa, forna Sovjetunionen och Asien. Många som drabbas har svårt att klara sin försörjning och ser inga framtidsutsikter i sitt hemland. Deras enda hopp är att få ett arbete utomlands. En del är ensamstående mödrar som desperat försöker hitta sätt att försörja sina barn på.

Kvinnorna lockas till EU-länderna med löften om arbeten som barnflickor, sekreterare eller på restaurang. I verkligheten fråntas de sina pass, stängs in i lägenheter och tvingas in i prostitution. Ofta vet kvinnorna inte var de befinner sig, de säljs i ett land och fraktas till en bordell i ett annat. Det förekommer också att unga flickor kidnappas av människohandlare.

Hur många säljs som sexslavar?

Det finns inga säkra siffror på hur många människor som utsätts för människohandel i Europa i dag. Nästan all handel sker i det fördolda. Europol, EU:s polisstyrka, uppskattar dock att en halv miljon människor fraktas in till EU-länderna för att säljas – varje år. De flesta är kvinnor och många av dessa säljs fler än en gång. En femtedel uppges vara män, unga pojkar och barn.

Till vilka länder säljs kvinnorna?

Till alla länder inom EU – även till Sverige. Svensk polis beräknar att 200 till 500 människor om året säljs till Sverige.

Vilka ligger bakom människohandeln?

Bakom handeln med kvinnor står framförallt organiserad brottslighet (maffian) men också enskilda handlare. Ofta är det samma ligor som ägnar sig åt vapen- och narkotikasmuggling. Det sägs att människohandeln i dag omsätter mer pengar än droghandeln. En kvinna kan säljas flera gånger vilket gör henne värdefull för handlarna, som tjänar stora pengar och riskerar låga, om några straff alls. Priset för en kvinna i Europa uppges ligga mellan 4 000 – 20 000 kronor.

Vilka konsekvenser får människohandeln?

  • Det påverkar andra kvinnors liv i och med samhällets accepterande av att köpa och sälja kvinnor.
  • Den påverkar och förstör de enskilda drabbade kvinnornas liv och framtid.
  • Med människohandeln växer den organiserade brottsligheten (som står för stor del av människohandeln) sig starkare.
  • Människohandeln dränerar ursprungsländerna på unga kvinnor.
  • Människohandeln bidrar till att fattiga och konfliktdrabbade länder som Bosnien-Hercegovina, Albanien och Kosovo, där människohandeln nu florerar och många bordeller öppnats, inte kan bli starka demokratier och fungerande rättssamhällen.
  • I förlängningen påverkar det stabiliteten och säkerheten i hela Europa (och världen).

Hur bidrar den internationella närvaron till människohandeln?

Handeln med kvinnor och flickor i krigsdrabbade områden ökar i och med den internationella närvaron. Utländsk personal från bland annat biståndsorganisationer, FN organ och fredsbevarande styrkor köper sex och utnyttjar då kvinnor och flickor som ofta har fallit offer för människohandlare. På detta sätt undergräver de syftet med sin närvaro som ju är att på olika sätt stärka landet i fråga.

Vad görs för att motverka människohandeln?

Kampen mot människohandel förs på många olika sätt och av många olika aktörer. Människohandeln har först på senare tid kommit upp på den politiska dagordningen och mycket arbete återstår. Sedan juli 2002 har Sverige en lag som kriminaliserar människohandel och förövarna straffas med mellan två och tio års fängelse. EU antog sommaren 2002 ett rambeslut angående arbetet mot människohandel som ska gälla i alla medlemsländerna.

Flera kvinnoorganisationer arbetar på olika sätt mot människohandeln. Det handlar om att sprida information om problemet i det egna landet, både hos unga tjejer och i samhället i stort, att påverka lagar och utbilda rättsväsende och polis. Att hjälpa de kvinnor som drabbats med vård, skyddat boende, kontakt med myndigheter och möjlighet att komma hem, är också en viktig del av arbetet. Kvinnoorganisationerna samarbetar på olika sätt inom och över nationsgränserna.

Kvinnoorganisationer i andra länder arbetar också mot människohandeln genom opinionsbildande arbete i i sina hemländer, EU och inom FN. De informerar och föreläser om problemet och deltar i utbildning av soldater och poliser som åker på fredsbevarande uppdrag.

Vilka ytterligare insatser behövs?

Människohandel måste motarbetas på flera plan. Kvinnorna som utsätts måste få stöd både i de länder de sålts till och i sina hemländer om de kan återvända. Dessutom måste man bekämpa grundläggande problem i samhället som gör människohandeln möjlig.

De länder varifrån kvinnorna kommer är ofta fattiga, med dåligt social skyddsnät. Därför är det av största vikt att kvinnorna ges stöd när de återvänder hem. Många kvinnor förskjuts från sina familjer när dessa får reda på att deras döttrar och systrar har varit inblandade i prostitution.

Det är också viktigt att de får stöd och skydd i de länder de kommer till, både till en början och på lång sikt. Om de inte kan återvända hem måste de få möjlighet att stanna och få permanent uppehållstillstånd i det landet eller i ett så kallat tredje land.

Människohandelns utbredning har samband med fattigdomen och ojämlikheten i de länder som kvinnorna kommer i från. Om kvinnor hade tillgång till hälsovård och kunde komma ifrån en familjesituation byggd av våld, vara delaktiga i samhällsbygget och demokratin, kort sagt var jämställda männen, skulle det inte finnas samma underlag för att rekrytera kvinnor till människohandeln. Insatser mot såväl fattigdom, som den organiserade brottsligheten och för jämställdhet mellan könen är alltså nödvändiga. Man måste också sätta in åtgärder mot prostitution. Så länge det finns en efterfrågan på sexuella tjänster kommer människohandlarna att säkerställa tillgången.

Slavhandel i Bosnien-Hercegovina

De första fallen av trafficking upptäcktes 1998 av den internationella polisstyrkan IPTF. Det finns dock bevis på att utländska kvinnor sålts till Bosnien-Hercegovina sedan 1993.

Enligt International Organisation for Migration (IOM) är 40 procent av sexhandlarna i Bosnien-Hercegovina själva kvinnor. De har ofta tidigare varit utsatta för trafficking och ”köpt sig fria” genom att jobba med att fånga in nya kvinnor.

Kvinnor från Moldavien, Rumänien och Ukraina hör till dem som kommer till Bosnien-Hercegovina. Medelåldern ligger på 23 år. Den yngsta flickan som har påträffats var 13 år.

Priset för en kvinna varierar mellan 4 000– 14 000 kronor.

Kunderna uppges vara lokala män, ofta poliser. En av tio sexköpare jobbar för ett internationellt företag eller organisation i Bosnien.
Många av de bordeller som har öppnats ligger i närheten av de baser där internationella säkerhetsstyrkor håller till.

Enligt en polisrapport som publicerades i juli 2000 fanns det 48 nattklubbar med 309 utländska ”dansare” registrerade i den serbiska delen av landet, Republika Srpska. I den andra delen, Federationen, finns det inga officiella siffror att tillgå, men antalet klubbar antas variera mellan 30 och 100 stycken.

Kvinnorna säljs främst på den så kallade ”Arizona Market”, i gränstrakterna mellan Republika Srpska och Federationen.

I Bosnien-Hercegovina har ingen ännu dömts för människohandel. De kvinnor som ställer upp som vittnen hotas ofta till att dra tillbaka vittnesmålen. Även organisationer som jobbar mot trafficking får utstå hot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv i fältet vad du vill söka efter och tryck sedan på Enter.

Till toppen