Albanien

Historik om Albanien

1946 bildades Folkrepubliken Albanien som under de följande decennierna hade ett nära samarbete först med Sovjetunionen, och sedan med Kina. Från och med slutet av 70-talet isolerade sig Albanien i det närmaste totalt från omvärlden. Enver Hoxhas brutala regim väckte omvärldens avsky. Inget östeuropeiskt land gick så långt som Albanien när det gällde att efterlikna Stalins tvångsmetoder och terror. Tusentals så kallade klassfiender avrättades, fängslades eller internerades i arbetsläger. Samtidigt blev den albanske ledaren föremål för en fanatisk personkult.

1985 dog Hoxha och efterträddes av Ramiz Alia, som inledde en försiktig reformpolitik. Men Albanien förblev det fattigaste landet i Europa och folkets missnöje med regimen ökade. Till slut spred sig omvälvningarna i Östeuropa 1989 även till Albanien och kraven på demokrati växte. 1990 gav Arbetarpartiet med sig och flerpartisystem infördes. 1991 hölls det första valet, vilket blev en framgång för Arbetarpartiet. Oroligheter och strejker följde och den albanska ekonomin kollapsade. Bristen på livsmedel ledde till plundring och kravaller.

1996 hölls ett nytt val, där det förekom omfattande valfusk, och Det demokratiska partiet bildade regering. Ledaren Sali Berisha kom att styra alltmer enväldigt. Missnöjet med regimen växte, men några stora folkliga protester bröt inte ut förrän på nyåret 1997 då de s k pyramidspelen kollapsade. Revolten spred sig och uppretade människor bröt sig in i vapenlager och snart var en stor mängd vapen i omlopp. Butiker plundrades, officiella byggnader stacks i brand och stor laglöshet rådde. Till sist måste regeringen be omvärlden om hjälp för att återställa ordningen och i april anlände 7 000 soldater från åtta länder i den så kallade Operation Alba.

I juni 1997 utlystes nyval och Socialistpartiet (det f d Arbetarpartiet) fick egen majoritet i parlamentet.

Fakta om Albanien

• STÖRSTA STÄDER Tirana (huvudstad med 350 000 inv), Durres (100 000 inv), Elbasan (88 000 inv), Shkodra (82 000 inv), Vlora (71 000 inv).
• ANTAL INVÅNARE 3,4 miljoner.
• ETNISKA GRUPPER albaner 95%, greker 3-4% samt makedoner, romer m fl.
• RELIGION muslimer 70%, kristet ortodoxa 20%, romerska katoliker 10%.
• SPRÅK albanska, grekiska m fl minoritetsspråk.
• VALUTA lek.
• POLITISKA PARTIER Socialistpartiet, Demokratiska partiet, Socialdemokratiska partiet, Unionen för mänskliga rättigheter.

Kvinnorörelsen i Albanien

l Albanien finns det ett 80-tal kvinnoorganisationer. Skillnaden är stor mellan kvinnoorganisationer i Tirana och de som finns i de mindre städerna och på landsbygden. Organisationerna i Tirana är välutvecklade och har ofta haft utländskt stöd i ett tiotal år. Flera av dem har också filialer på olika orter ute i landet. De arbetar bland annat med våld mot kvinnor och för att påverka lagstiftningen. Organisationerna på landsbygden är mer i början av sin utveckling och arbetar bland annat med reproduktiv hälsa och mänskliga rättigheter. En del organisationer har börjat arbeta förebyggande mot människohandel, som är ett stort problem i Albanien, liksom våld mot kvinnor i hemmen.

En jämställdhetslag antogs under sommaren 2004. Den tar bland annat upp kvinnans ställning på arbetsmarknaden, inom pensionssystemet och redogör även för vilka mekanismer som ska försäkra att lagen efterlevs. Delar av kvinnorörelsen har spelat en aktiv roll i framtagandet av lagen.

Situationen idag

Konflikten på Balkan måste ses i ett regionalt perspektiv. I Albanien 1999 fanns det en större risk för en spridning av konflikten till Albanien än vad det gör idag. Oroligheterna i Kosovo och Makedonien spred sig aldrig till Albanien. Fortfarande återstår flera riskfaktorer.

Albanien är ett av Europas fattigaste länder. En tredjedel av befolkningen saknar tillgång till grundskola, rent vatten, avlopp och uppvärmning. Politiska och ekonomiska reformer går ytterst långsamt, vilket bland annat förklaras av omfattande korruption och organiserad brottslighet såsom handel med människor, vapen och droger.

Samhället präglas av starkt patriarkaliska värderingar och kvinnor marginaliseras på alla nivåer och områden. Våld mot kvinnor är utbrett – vissa undersökningar visar att omkring 60% av alla kvinnor utsätts för våld. På senare tid har våldet mot kvinnor börjat uppmärksammas i medierna men ofta i form av sensationsjournalistik som få kan identifiera sig med.

Kvinnor och flickors rörelsefrihet är begränsad, i synnerhet på landsbygden. Många familjer väljer att låta sina döttrar sluta skolan när de blir tonåringar, med motiveringen att de ska ska skyddas mot faror. Det får allvarliga konsekvenser för skolgång och möjligheter till egen försörjning. FN-statistik från 2004 visar att var fjärde albansk kvinna är analfabet. Trots detta är kvinnor i majoritet på universiteten, vilket troligtvis förklaras av att många unga män emigrerar eller säsongsarbetar utomlands. Egendom går i arv mellan männen i familjen och få kvinnor äger därför mark, fastigheter eller något större kapital. Omställningen till marknadsekonomi har drabbat kvinnor särskilt hårt och arbetslösheten bland kvinnor har ökat sedan början på 1990-talet.

Kvinnors deltagande i och inflytande på politik och samhällsliv är anmärkningsvärt lågt. Den politiska scenen domineras av det Demokratiska Partiet med dess partiledare Sali Berisha och Socialistpartiet som leds av Fatos Nano. Det Demokratiska Partiet innehar sedan september 2005 regeringsmakten. I parlamentet finns endast 11 kvinnliga ledamöter vilket motsvarar 7,8% av det totala antalet ledamöter. Kvinnliga politiker har mycket svagt stöd även inom de egna partierna, och det är vanligt att männen röstar åt familjens kvinnliga medlemmar.

Från officiellt håll börjar man så smått erkänna att människohandel existerar och måste bekämpas. Att Albanien skulle vara ursprungsland och inte bara transitland för människohandel har regeringen emellertid haft svårt att acceptera. De ansträngningar som görs för att komma tillrätta med problemen motverkas av korruption och otillräckligt vittnesskydd. Ett fåtal människohandlare har åtalats och de domar som utdelats har varit relativt milda.

Tillgången på hälso- och sjukvård är begränsad till följd av korruption och brist på läkare, kliniker, mediciner och teknisk utrustning. Familjeplanering och abort är tillåtet sedan 1991, vilket har resulterat i sjunkande dödlighet bland gravida kvinnor och ett ökat antal rapporterade aborter. Kunskaperna om, och tillgången till, preventivmedel är låga och ofta används abort som preventivmedel.

På nationell nivå finns en jämställdhetskommitté som emellertid har låg status och små resurser. På regional nivå ska jämställdhetsrådgivare stötta kommitténs arbete bland annat genom att samla in data om kvinnors situation.