Bosnien-Hercegovina

Historik: det forna Jugoslavien och dess sönderfall

Den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien bildades 1945 och leddes av Josip Broz Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet. Jugoslavien fick under de följande decennierna omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA. Under 70-talet och 80-talet försämrades Jugoslaviens ekonomi, vilken blomstrat under 50- och 60-talen. Samtidigt ökade de inre motsättningarna mellan republikerna i Jugoslavien.

Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet, efter att serberna förlorat inflytande efter den nya författningen 1974. 1987 erövrade Slobodan Milosevic på ett kuppartat sätt posten som ledare för det serbiska kommunistpartiet och två år senare valdes han till serbisk president. Milosevic kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde kontrollen över Kosovo till en symbolfråga.

Federationens upplösning

I slutet av 80-talet började Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet där Serbien och dess allierade hade majoritet. När Sloveniens delstatsparlament hösten 1989 ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Det jugoslaviska kommunistförbundet upplöstes 1990 vilket medförde att Jugoslavien inte längre var någon enpartistat. År 1990 hölls flerpartival i alla de sex jugoslaviska delrepublikerna. Nationalister vann fyra av dessa val, medan kommunisterna, som dock också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Dessa två delrepubliker ville till skillnad från de övriga stärka federationen.

Under 1991 fortsatte det politiska och ekonomiska sönderfallet och den jugoslaviska federationen upphörde att fungera. Den serbiska ledningen upprättade kontakter med de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien-Hercegovina, vilket ökade de övriga republikernas oro för ”storserbisk expansionism”.

Slovenien och Kroatien utropar självständighet

Den 25 juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén (JNA) till angrepp i Slovenien, men striderna blåstes av efter tio dagar.

I Kroatien hade den kroatiska nationalismen efter 1989 åter blivit den samlande kraften. 1990 bildades partiet Kroatiska Demokratiska Unionen (HDZ) av Franjo Tudjman. Samma år vann HDZ valen till parlamentet och Tudjman blev president. Kroaterna hade i sin nya författning berövat de 600 000 serberna deras status som ”nation” inom Kroatien och vägrade gå med på gränsändringar. Den serbiska minoriteten svarade med att utropa autonoma serbiska områden och sätta upp lokal milis. Serberna förklarade sig fast beslutna att låta sina områden förbli inom Jugoslavien eller ingå i en storserbisk stat.

Krig i Kroatien

Efter Kroatiens självständighetsdeklaration 1991 gick den federala jugoslaviska armén (JNA) in för att strida tillsammans med serbiska grupper mot kroatiska styrkor. Efter en lång rad av händelser under våren och sommaren tog striderna fart på allvar i augusti. Striderna gick dåligt för de kroatiska styrkorna, som i stort sett saknade tunga vapen. I november 1991 hade JNA och kroatienserbiska styrkor tagit kontrollen över en tredjedel av Kroatiens territorium. Erövringen av Vukovar, med ungefär hälften kroater och serber i befolkningen, i östra Slavonien fick symbolisk betydelse – 3 000 personer uppges ha dött under försvaret av staden. I de serbhållna områdena genomfördes s k etnisk rensning – den icke-serbiska befolkningen drevs bort med hot och våld för att göra områdena helt serbiska.

Intensiva försök gjordes att lösa konflikten förhandlingsvägen, men det lyckades inte. I januari 1992 erkände EG Slovenien och Kroatien (vilket Tyskland hade gjort redan i december 1991).

Krigsutbrott i Bosnien-Hercegovina

Våren 1992 röstade även makedoner och bosnier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien skedde övergången till självständighet utan krigshandlingar. I Bosnien-Hercegovina utbröt däremot inbördeskrig sedan EG trots serbiska protester erkänt republikens självständighet i april 1992. Knappt två veckor senare skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Bosnien-Hercegovina var i vissa avseenden ett Jugoslavien i miniatyr, med sin blandade befolkning av bosniaker, serber och kroater, vilka alla fruktade för framtiden i och med Jugoslaviens splittring. När bosniaker och kroater förklarat Bosnien-Hercegovina självständigt, svarade Radovan Karadzic, ledare för Bosniens serber, med att utropa ”Den serbiska republiken Bosnien och Hercegovina”. Strider utbröt samtidigt mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater.

Vid krigsutbrottet i Bosnien skickades de bosniska serberna i den jugoslaviska folkarmén hem (de utgjorde en stor del av armén) med vapen och utrustning. Bosnienserberna fick på detta sätt stöd från Serbien. Kroaterna fick stöd från Kroatien och bosniakerna fick mindre stöd från arabvärlden.

De bosniska serberna hade som mål att kontrollera stora områden i de östra och norra delarna av landet. Avsikten var att säkra landförbindelser med Serbien och de områden i Kroatien som befolkades av den serbiska minoriteten där. Bosnienserberna hade till en början stora framgångar i kriget och lade på kort tid under sig ca 70 procent av Bosnien-Hercegovinas yta. I många av de erövrade områdena kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg eller dödades ( s k etnisk rensning). Många sattes också i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder, men serberna satte dem i system.

Kroaterna samarbetade inledningsvis med regeringstrupperna mot serberna. I juli utropades dock en självstyrande kroatisk stat ”Kroatiska Republiken Bosnien-Hercegovina” i de områden som beboddes av kroater. Under hösten 1992 blossade också blodiga strider upp mellan bosniaker och kroater, och Kroatien stödde bosnienkroaterna med trupper. 1994 ändrade Tudjman sin politik och slöt i Washington avtal om en muslimsk-kroatisk federation i Bosnien-Hercegovina.

Kriget i Bosnien-Hercegovina kom att pågå i drygt tre och ett halvt år och det krävde runt 200 000 människors liv samt drev hälften av landets invånare på flykt. Huvudstaden Sarajevo utsattes för belägring med återkommande artilleribeskjutning kriget igenom.

Kroatien fick under kriget i Bosnien-Hercegovina ta emot en ström av flyktingar, vilket tillsammans med rustningskostnaderna bidrog till den förvärrade ekonomiska krisen i landet.

Under kriget försökte FN och EG/EU vid flera tillfällen att mäkla fred utan att lyckas.

Våren-sommaren 1995 vände krigslyckan för serberna i Kroatien. I en blixtoffensiv i maj 1995 återtog Kroatien det område som av FN betecknas ”sektor väst”, ett mindre serbhållet område i centrala Kroatien. I augusti genomfördes ”Operation Storm” då det serbhållna området Krajina angreps. Under återtagandet av sektor väst samt under Operation Storm gjorde sig kroaterna skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Sammanlagt 150 000 av den serbiska befolkningen i områdena flydde till serbhållna delar av Bosnien-Hercegovina eller till Serbien. Efter denna offensiv var nästan hela Kroatien åter under regeringens kontroll. Östslavonien var ännu i serbernas händer och hösten 1995 tecknades en överenskommelse om att området skulle återlämnas till Kroatien sedan FN under en övergångsperiod på två år administrerat området.

I juli 1995 hade bosnienserberna, under ledning av sin överbefälhavare Ratko Mladic, intagit den sista muslimska enklaven i sydöstra Bosnien-Hercegovina, Srebrenica, som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och flera tusen människor mördades. Denna händelse, liksom insikten om att serbernas tidigare militärt starka position försvagats (vilket ansågs öka möjligheterna för en fredsuppgörelse) fick till sist USA att ingripa.

Fredsavtal

Under ledning av bland annat USAs vice utrikesminister Richard Holbrooke och med hot om NATO-bombningar skrev de tre presidenterna Slobodan Milosevic från Serbien, Franjo Tudjman från Kroatien och Alija Izetbegovic från Bosnien-Hercegovina, under ett fredsavtal för Bosnien-Hercegovina, Daytonavtalet, i november 1995. Därmed hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG och FN infört 1991 respektive 1992.

Konflikten i Kosovo

1974 fick Kosovo (där majoriteten av befolkningen är albaner) inom Jugoslaviens nya författning långtgående självstyre som provins i Serbien.
1990 avskaffades Kosovos autonomi. De serbiska myndigheterna lät upplösa Kosovoparlamentet med motiveringen att det motarbetade serbiska nationella intressen. En hård politik för att göra Kosovo mer serbiskt inleddes: albanskspråkiga medier stängdes och undervisning på albanska upphörde. Anställda tvingades skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen, vilket medförde att så gott som alla offentligt anställda albaner avskedades då de vägrade att skriva under lojalitetsförklaringen. Albanska företag ställdes under tvångsförvaltning.

Hösten 1991 hölls en otillåten folkomröstning om självständighet för Kosovo och 1992 valde kosovoalbanerna ett nytt parlament som ogiltigförklarades av serbiska myndigheter. Vidare utsågs den kosovoalbanske ledaren för Kosovos demokratiska förbund (LDK), Ibrahim Rugova, till ”president”.

LDK förespråkade icke-våld i kampen mot den serbiska dominansen. Då detta inte ledde till något resultat, var det framåt slutet av 90-talet alltfler albaner, främst unga, som var beredda att använda våld för att återupprätta albanernas rättigheter i Kosovo. Många anslöt sig till gerillagruppen UCK (Kosovos befrielsearmé) som under 1998 utförde attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att UCK:s aktiviteter ökade sändes allt fler serbiska soldater och poliser till Kosovo. Samtidigt försågs många serber i provinsen med vapen och organiserades i paramilitära förband.

Under våren och sommaren 1998 trappades konflikten upp då serbisk polis gick mycket hårt fram för att få tag i UCK-medlemmar och vapen bland albaner. Jugoslaviska styrkor gick också till brett anfall mot UCK-gerillan, bland annat genom att beskjuta albanska byar. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller gav sig av från Kosovo, främst till Albanien men också till Makedonien och Montenegro. Husen i albanska byar brändes ned och en del av ruinerna minerades så att befolkningen skulle få svårt att återvända.

Omvärlden hade svårt att enas om vad man skulle göra. När flera massgravar hittades i slutet av sommaren bestämde man sig för att kräva att de serbiska trupperna skulle dras tillbaka. NATO hotade med att annars bomba jugoslaviska mål i och utanför Kosovo. Först några timmar innan fristen löpte ut drog serberna tillbaka större delen av sina styrkor och 3000 OSSE-observatörer fick tillstånd att närvara i området för att bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevdes.

I december blossade nya hårda strider upp i Kosovo. I januari 1999 uppdagades att 45 civila i byn Racak hade mördats av serbiska förband och kraven på hårdare tag mot serberna växte återigen. I februari inleddes förhandlingar med kosovoalbanska och serbiska representanter och det s k Rambouillet-avtalet lades fram. Den kosovoalbanska delegationen skrev till sist under, men serberna sade nej. Serberna hade bland annat svårt att acceptera att det i avtalet stod att Kosovos ställning skulle prövas i en folkomröstning efter tre år.

Den 24 mars satte NATO sitt hot om bombningar i verket och militära mål i Serbien, Kosovo och Montenegro angreps. Samtidigt inledde serbiska styrkor en våldsam offensiv mot städer och byar i Kosovo. Hundratusentals människor fördrevs, deras hem brändes ned och många mördades eller misshandlades. Stora flyktingvågor (upp mot 1 miljon flyktingar) nådde åter grannländerna, främst Makedonien, Albanien och Montenegro. NATOs taktik att bomba utan att sätta in marktrupper för skydd av civilbefolkningen i Kosovo ifrågasattes alltmer. I början av juni skrev Milosevic under en fredsuppgörelse där han, åtminstone på papperet, gick med på nästan alla NATOs ursprungliga krav.

Fakta om Bosnien-Hercegovina

  • STÖRSTA STÄDER Sarajevo (huvudstad med 360 000 inv), Banja Luka, Zenica, Mostar, Tuzla.
  • ANTAL INVÅNARE 3,8 miljoner.
  • ETNISKA GRUPPER muslimer 44%, serber 31%, kroater 17%, mindre grupper av montenegriner, romer, albaner, ukrainare.
  • RELIGION muslimer ca 40%, ortodoxa kristna ca 30%, katoliker ca 15%, protestanter ca 5%.
  • SPRÅK bosniska, serbiska, kroatiska.
  • VALUTA Konvertibla marka.
  • POLITISKA PARTIER Partiet för demokratisk handling (SDA), Kroatiska demokratiska unionen (HDZ) i koalition med andra kroatiska partier, Socialdemokratiska partiet (SDP), Stranka za BiH, Serbiska demokratiska partiet (SDS).

Kvinnorörelsen i Bosnien-Hercegovina

Före kriget fanns det i princip ingen kvinnorörelse i Bosnien-Hercegovina, men idag finns det ett stort antal kvinnoorganisationer. Fokus i deras arbete har ändrats från att under och efter kriget mest varit inriktat på psykosocialt stöd, kvinnohälsovård och humanitär hjälp till att idag omfatta många olika typer av verksamhet. En del av de organisationer som har arbetat länge koncentrerar sig idag mer på politiska frågor som gäller jämställdhet i samhället.

Ett stort framsteg för den bosniska kvinnorörelsen var det när en jämställdhetslag gällande för bägge entiteter i landet antogs 2003. Den nya lagen täcker många politikområden och har regleringar för arbetsmarknad och studier, hälsovård, sport och kultur, media, rättsväsende och om våld mot kvinnor. Redan innan lagen kom till stånd inrättades så kallade genuscenter i Sarajevo och Banja Luka som ska samordna insatser för att stärka kvinnors rättigheter i landet. Genuscentren ska också verka för bättre kontakt mellan frivilligorganisationer, politiker och myndigheter.

Det finns ett välutvecklat samarbete mellan kvinnoorganisationer i Bosnien-Hercegovina, både inom och över de etniska gränserna, de flesta i informella nätverk eller grupperingar. Organisationerna har gemensamma aktiviteter och arbetar för ändringar i lagstiftningen mm. Det har bildats ett antal nätverk med olika inriktningar, t.ex. mot trafficking och kvinnovåld och för kvinnors politiska deltagande och implementeringen av den 2003 antagna jämställdhetsslagen.

Situationen idag

Fredsavtalet, det s k Daytonavtalet, som skrevs under i december 1995 och därmed satte stopp för kriget har genom sin konstruktion försvårat återuppbyggnaden av Bosnien. Uppdelningen av landet i två entiteter, Federationen (Bosnien-Hercegovina), där det bor i huvudsak bosniaker (muslimer) och kroater (katoliker), och Republika Sprska där den övervägande majoriteten är serber (ortodoxa kristna), underblåser splittringen av de etniska grupperna. Konstitutionen med en mycket komplicerad administration är klumpig och slukar stora delar av statskassan; ca 60 procent av BNP. Idag förs diskussioner om vad som skulle kunna göras åt detta, men fortfarande är det långt kvar till en slutlig lösning.

Den högre representanten (OHR) är sedan kriget den institution i Bosnien-Hercegovina som har den största makten. OHR har mycket vittgående befogenheter och kan t ex både tillsätta och avsätta politiker och myndighetspersoner, samt driva igenom lagändringar. Bosnien fungerar på så sätt som ett internationellt protektorat. Den 1 januari 2006 tillsattes den ”siste” höga representanten, Christian Schwarz Shilling, och tanken är att han ska sitta 1–1,5 år innan institutionen ska transformeras till en renodlad EU-institution. I dagsläget är den höga representanten även EUs specielle representant.

Internationella militära styrkor och internationell polis finns fortfarande på plats i landet, om än i mindre omfattning än strax efter kriget. Idag är det dock EU som är närvarande istället för NATO och FN som det var tidigare.

Fortfarande är många krigsförbrytare på fri fot, ca 10 000 år 2005, varav de mest kända är Radovan Karadzic och Ratko Mladic. I mars 2005 invigdes en nationell krigsförbrytardomstol, ”The Bosnia-Hercegovina War Crimes Chamber” som ska pröva en del av de känsligaste fallen. Övriga kommer att behandlas av entitetsdomstolarna, dvs en i Republika Srpska och en i Federationen Bosnien-Hercegovina.

Mer än hälften av den bosniska befolkningen flydde under kriget, och endast en minoritet av dessa har återvänt till sina hemtrakter. De flesta har återvänt till landsbygden som generellt sett är mycket eftersatt, ofta saknas de mest basala faciliteterna. Efter kriget finns en relativt stor andel ensamstående kvinnor. Fortfarande lever många av dessa i flyktingläger. De få som återvänt diskrimineras och har svårt att få jobb, tillgång till hälsovård och skolor.

Arbetslösheten är hög, ca 30 procent, i vissa regioner 80 procent, och trots att 60 procent av befolkningen är kvinnorna utgör de endast 34 procent av arbetstagarna. De få arbetstillfällena som skapats de senaste åren har framför allt varit inom den informella sektorn.

Trots att man inte kan prata om någon extrem fattigdom i Bosnien-Hercegovina lever ca 50 procent av befolkningen under eller strax över fattigdomsgränsen. Fattigdomen är särskilt hög på landsbygden i Republika Sprska, och speciellt utsatta är ensamstående kvinnor. Bristen på arbete och diskriminering är grundläggande problem. Många lever utan el och vatten och ca hälften av landets befolkning har ingen tillgång till hälsovård.

Vid de senaste valen 2004 fick de nationalistiska partierna makten, både i RS och Federationen. I stort sätt är det samma personer som styr landet idag som under kriget, vilket inte gynnar förtroendet för politikerna bland befolkningen. Kopplingen mellan den organiserade brottsligheten och politikerna är också tydlig, och korruptionen är utbredd. Kvinnors representation i politiken är relativt hög på nationell nivå, kvinnor utgör mer än 20 procent av platserna i parlamentet. På lokal nivå är siffran betydligt lägre. Av 140 borgmästare är endast tre kvinnor. Representationen av kvinnor i politiken har varit en av de viktigaste frågorna det senaste decenniet för kvinnorörelsen. Man har drivit intensiva lobbykampanjer inför valen, och jobbat mycket aktivt med att informera kvinnor på landsbygden om vikten av att rösta.

Våld mot kvinnor ett utbrett problem i hela landet. Det finns ingen officiell statistik, men enligt en undersökning som kvinnoorganisationen Medica gjorde 1999 uppgav var femte kvinna att de varit i en situation där deras partner hotat om våld. Det finns adekvat lagstiftning på området, men tillämpningen är som inom så många andra områden bristfällig.

Formellt sett har Bosnien-Hercegovina kommit långt gällande jämställdhetsreformer. Bland annat har man en av Europas mest progressiva jämställdhetslagar. Lagen har dessvärre knappt implementerats. Detta beror på flera faktorer. Bristen på kunskap hos tillsatta ämbetsmän är en faktor, ekonomiska resurser hos institutionerna en annan. I slutet av 2005 fick Bosnien inleda samtal om ett sk SA-avtal (Stabilitets och Assosiations avtal), vilket är den första fasen för att inleda diskussioner om ett framtida EU-medlemskap. För att få till ett sådant avtal har Bosnien gjort framsteg på några viktiga områden, bl a har man lyckats få till ett nationellt polisväsende. Tidigare hade de båda entiteterna varsitt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv i fältet vad du vill söka efter och tryck sedan på Enter.

Till toppen