Georgien

Historik om Georgien

Det har funnits georgiska folkstammar i området åtminstone sedan 1000-talet före Kristus. Landet har under olika tidsperioder varit ett enat kungadöme eller splittrat i små furstendömen under turkisk eller persisk dominans.

På 1700-talet förenades de östra regionerna under en kung och en kulturell renässans uppstod, handeln ökade och den första georgiska ordboken trycktes. Inför hotet om en turkisk invasion ingick dåvarande kungen, i hopp om beskydd, en allians med Ryssland. Istället för beskydd upplöste Tsar Alexander I kungadömet och omvandlade 1801 östra Georgien till en provins inom det ryska imperiet. Den ryska erövringen av västra Georgien pågick till mitten av århundradet.

Det georgiska samhället förändrades snabbt, den georgiska adeln förlorade sitt inflytande och ryssarna tog över den politiska makten medan armenier dominerade handel och ekonomi. Mot slutet av 1800-talet växte en rörelse för nationell frigörelse fram. Flera grupper anslöt sig och det kulminerade i ett blodigt upplopp 1905. En falang av Georgiens revolutionärer leddes av Josef Dzjugoshvili – senare känd som Josef Stalin.

Efter det ryska imperiets sammanbrott bildades en självständig georgiska stat 1918. Den bestod bara under två år eftersom Georgien 1921 invaderades av Röda Armén och införlivades i Sovjetunionen.Året därpå slogs Georgien, Armenien och Azerbajdzjan samman till Transkaukasiska sovjetrepubliken och inte förrän 1936 fick Georgien status som egen sovjetrepublik.

Även Georgien drabbades hårt av Stalins maktmetoder. Mellankrigstiden präglades av förtryck och utrensningar av personer som ogillades av Sovjetledaren. Delar av adeln avrättades efter ett uppror och omfattande utrensningar av intellektuella och konstnärer förekom. Trots detta hyllar många georgier fortfarande Stalin som stor hjälte för hans insatser att stoppa andra världskriget.

Landet var en Sovjetrepublik fram till 1991 då Georgien återigen utropades som självständig stat. Men redan innan självständigheten hade konflikter blossat upp inom landets gränser eftersom flera områden strävade efter egen självständighet.

Georgiens förste president Gamsakhurdia var en hårdför nationalist och stärkte de nationalistiska strömningarna inom landet gentemot minoriteterna, främst i Sydossetien och Abchasien. Redan 1989 hade Sydossetien ställt krav på ökat självstyre och 1990 utfärdades en deklaration om självständighet varpå inbördeskrig utbröt mellan Sydossetien och Georgien. I december 1991 utbröt även en väpnad konflikt ut i huvudstaden Tbilisi där rivaliserande politiska grupperingar drev bort Gamsakhurdia från makten.

I början av 1992 tillfrågades Eduard Sjevardnadze, utrikesminister i Sovjetunionen, av kuppmakarna om han ville leda en civil övergångsregering i Georgien. Shevardnadze accepterade erbjudandet, blev sedermera vald i demokratiska val och satt på presidentposten fram till november 2003. Efter hans makttillträde lyckades man nå fram till eldupphör med Sydossetien och kriget avslutades, men konflikten pågår ännu. Kort efter detta inbördeskrig blossade en liknande konflikt upp i Abchasien och där utbröt ett nytt inbördeskrig 1992. Det pågick till 1994 och blodiga strider resulterade bland annat i att ca 250 000 georgier drevs på flykt. Dessa lever ännu som internflyktingar i Georgien utan möjlighet att återvända till sina forna hem i Abchasien.

Fakta om Georgien

  • STÖRSTA STÄDER Tbilisi (huvudstad med ca 1250 000 invånare), Kutaisi (240 000 inv), Rustavi (158 000 inv). I Abchasien: Sukhumi.
  • ANTAL INVÅNARE 5 miljoner.
  • ETNISKA GRUPPER Georgier 70%, armenier 6,3 %, ryssar 5,7%, abchazier 5,2% azerier 3%, sydosseter 1, 8 % . Siffrorna relativt osäkra.
  • RELIGION Georgiskt ortodoxa 65%, muslimer 11%, rysk ortodoxa 10% + armeniskt ortodoxa, katoliker och judar.
  • SPRÅK Georgiska, ryska mm.
  • VALUTA lari.
  • POLITISKA PARTIER Medborgarunionen, Georgiska förnyelseunionen, Industrin ska rädda Georgien, Georgiska arbetarpartiet.

Kvinnorörelsen i Georgien

Utvecklingen hos kvinnoorganisationerna i landet varierar stort beroende på geografiskt läge, verksamhetsår och internationellt stöd. Det finns fortfarande ett rätt stort biståndsstöd till Georgien men ytterst lite av detta kommer kvinnoorganisationerna till godo. Biståndet är också starkt koncentrerat till huvudstaden Tbilisi. Det finns ca 110 kvinnoorganisationer i landet, varav ca 40-50 håller till i huvudstaden.

Den kraftigt stigande arbetslösheten har drabbat kvinnorna hårt och många organisationer ser som sin främsta uppgift att på något sätt öka förutsättningarna för kvinnor att få jobb och försörjning.

Det internationella stödet som hittills erbjudits kvinnor har framför allt inriktats på tre områden:

  • Humanitärt bistånd i form av matransoner och begagnade kläder med mera till internflyktingar.
  • Mikro krediter för att starta någon form av affärsrörelse.
  • Utbildningsprogram om kvinnors rättigheter i form av seminarier och konferenser där ledande kvinnor från framför allt Tbilisi deltagit.

Situationen idag

De tre inbördeskrigen sedan självständigheten har skapat instabilitet och drivit landet in i djup politisk, social och ekonomisk kris. Regeringen saknar kontroll över stora delar av territoriet. Få försök till förhandlingar görs i konflikterna med Sydossetien och Abchasien, positionerna är helt låsta. Internflyktingarna lever under usla förhållanden. Korruptionen är omfattande och kriminaliteten breder ut sig. Smuggling av vapen, droger och människor tillhör de mest inkomstbringande verksamheterna eftersom landet ligger strategiskt handelsmässigt mellan öst och väst och mellan nord och syd.

Rysslands krigföring gentemot Tjetjenien har också påverkat Georgien i högsta grad. Tjetjenien gränsar mot Georgien och vid Rysslands förnyade attacker 1999 drevs många tjetjener på flykt över gränsen till Georgien. Ca 7 000 flyktingar bosatte sig i Pankisi Gorge i Georgiens nordöstra del, varav ca 4 000 fortfarande bor kvar. Detta har orsakat en stor konflikt med Ryssland, som hävdar att tjetjenska terrorister gömmer sig i Pankisi och hotar att bomba området.

Den 2 november 2003 var det parlamentsval i Georgien. Både lokala och internationella observatörer underkände valet och ansåg att det var vare sig fritt eller rättvist. Detta ledde till omfattande protester och demonstrationer från oppositionella grupper. Den 22 november stormade oppositionspartierna och deras sympatisörer parlamentet där de nyvalda parlamentarikerna just samlats för första gången. Oppositionen krävde president Shevardnadzes avgång och dagen efter gav Shevardnadze upp och lämnade in sin avskedsansökan. Tiotusentals demonstranter som hade protesterat på Tbilisis gator gjorde staden till en stor festival av firande.

Den 4 januari 2004 hölls presidentval och den mycket populäre Michail Saakasjvili, som varit en av de ledande personerna under protestaktionerna, vann en övertygande seger. Den 28 mars skall landet även genomföra ett nytt parlamentsval.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv i fältet vad du vill söka efter och tryck sedan på Enter.

Till toppen