Israel

Historik: bakgrund till konflikten

Under första världskriget stred Europas stormakter om inflytande i Mellanöstern. Storbritannien ockuperade Palestina som kom att lyda under brittiskt mandat. 1947 antog FN:s generalförsamling en resolution om att Palestina skulle delas i en judisk och en arabisk stat. Jerusalem skulle stå under FN:s förvaltning. 1948 utropades den självständiga staten Israel. Efter krig med de arabiska grannländerna erövrade Israel 40% av den tilltänkta palestinska staten samt västra Jerusalem. Västbanken ockuperades av Jordanien och Gaza av Egypten.

1948 flydde omkring 725 000 palestinier från sina hem till Västbanken, Gaza och de kringliggande arabiska staterna. Det var dock bara i Jordanien som flyktingarna fick medborgarskap. FN-organet UNRWA bildades för att ta hand om flyktingarna. Under det så kallade sexdagarskriget 1967 erövrade Israel Gaza och Sinaihalvön från Egypten, Västbanken från Jordanien, inklusive östra, arabiska Jerusalem, samt Golanhöjderna från Syrien. Därefter följde en ny flyktingvåg till grannländerna.

1987 utbröt intifadan, det palestinska upproret på de ockuperade områdena. De palestinska kvinnoorganisationerna spelade en aktiv roll under den första intifadan genom icke-våldshandlingar för fred och genom att organisera det palestinska civila samhällets olika funktioner. Även israeliska kvinnor engagerade sig. Flera gemensamma kvinnomöten anordnades på neutral mark där grupperna skissade på lösningar av konflikten. Som ett resultat av detta bildades Jerusalem Link som verkar för att samordna den palestinska och israeliska kvinnofredsrörelsen.

1993 undertecknades Osloavtalet. Som ett resultat av Osloavtalet inleddes det palestinska självstyret år 1994 med autonomi för Gazaremsan och staden Jeriko på Västbanken. Arbetet med att implementera Osloavtalet pågick formellt fram till september 2000, då den andra palestinska intifadan bröt ut. Det finns olika åsikter till varför Osloavtalet inte lyckades genomföra en hållbar fredlig lösning. Kvinnorörelsen har framhållit att en orsak var att kvinnor inte bjöds in att delta vid förhandlingsbordet. Utifrån ett feministiskt perspektiv hade det varit självklart att fred inte kan skapas utan rättvisa, att fred och säkerhet baseras på värdighet åt alla och att fredsförhandlingar enbart kan ske mellan jämlika parter. Att exkludera kvinnors kunskap och erfarenhet ur fredsarbetet hade ur detta perspektiv ett mycket högt pris.

Sedan den andra intifadan har den politiska situationen konstant försämrats och konflikten har militariserats på en aldrig tidigare sedd nivå. Efter flera palestinska självmordsbomber i Israel återockuperade Israels armé under våren 2002 de delar som varit under palestinskt självstyre. De följande två åren var mycket våldsamma med återkommande och till synes oförutsägbara israeliska militära attacker och ett stort antal självmordsattentat riktade mot israeliska civila.

Under det senast året har konfliktsituationen på Västbanken stabiliserats. Tidigare års kaos och till synes oförutsägbara israeliska militära attacker har bytts mot en ny politisk verklighet. Muren, som har varit under byggnation sedan sommaren 2002, har under 2004 nått Jerusalem. Med muren skärs Västbanken av från sitt ekonomiska, sociala och kulturella centrum i Jerusalem men även från avancerad sjukvård då många större sjukhus ligger i östra Jerusalem. Situationen före återockupationen, då bosättningar låg som isolerade öar, har ersatts av en ny geografisk verklighet. Idag har bosättare fri rörlighet medan palestiniernas möjligheter till att förflytta sig kontrolleras av den israeliska armén. Vägspärrar, väghinder och muren skapar tillsammans en verklighet där ett palestinskt Västbanken i praktiken inte längre existerar.

Presidentvalet ägde rum tidigare än förväntat, eftersom Yassir Arafat gick bort i nov. Den 9 Januari valdes Al Fatah’s kandidat Mahmoud till Palestinas president. Lokalvalen pågick under våren i Gaza och på Västbanken. Den palestinska kvinnorörelsen har sedan lång tid tillbaka arbetat för att en kvotering ska införas och man hade enats om att sträva efter en könskvotering på 20 procent. Under hösten 2004 antog parlamentet ett beslut om kvotering för lokala val där minst 2 platser i varje lokal församling skall tillsättas av kvinnor. Palestinska kvinnoorganisationer har stöttat kvinnor att ställa upp som kandidater och stärkt kvinnor att rösta självständigt. I lokalvalen blev andelen invalda kvinnor 18%. Försöken att få igenom en kvotering till parlamentsvalen har dock gått i stöpet och målsättningen inför kommande val är att få valsedlar som har med minst två kvinnor per fem namn. Parlamentsvalet är uppskjutet till januari 2006.

Efter en lång tids politiskt stillastående, offentliggjorde israels premiärminister Ariel Sharon planen på ett unilateralt israeliskt tillbakadragande från Gaza samt fyra bosättningar på Västbanken. Under sommaren 2005 genomfördes också evakueringen av samtliga israeliska bosättningar på Gaza och drog sig tillbaka militärt till gränsen. Sedan tillbakadragandet har palestinier åter fått rörelsefrihet inom Gaza. Eftersom tillbakadragandet var unilateralt samordnades det inte med palestinska myndigheter på så sätt som det skulle ha gjorts om tvåsidiga fredsförhandlingar hade lett fram till tillbakadragandet. Även om palestinier är glada över sin rörelsefrihet finns en oro för att det maktvakuum som tillbakadragandet från Gaza inneburit ska leda till interna palestinska stridigheter och politisk instabilitet.

Fakta om Israel

STÖRSTA STÄDER Tel Aviv-Jaffa, Jerusalem, Haifa, Ashkelon.
ANTAL INVÅNARE 5,9 miljoner.
ETNISKA GRUPPER judar 81%, araber inkl. druser 19%.
RELIGION judar 81%, muslimer 14%, kristna 3 %, druser 2%.
SPRÅK hebreiska och arabiska.
VALUTA NIS (shekel).

Det Palestinska självstyret

STÖRSTA STÄDER Västbanken: Nablus, Ramallah, Betlehem, Jeriko, (Östra Jerusalem, annekterad av Israel) Gaza: Gaza City.
ANTAL INVÅNARE Västbanken: 1,7 miljoner, Gaza: 1,1 miljoner (varav två tredjedelar flyktingar, 1997).
ETNISKA GRUPPER araber.
RELIGION majoriteten är muslimer, 3% kristna.
SPRÅK arabiska.
VALUTA NIS (shekel).

Kvinnorörelsen i Israel

I Israel finns det en välutvecklad kvinnorörelse med feministisk inriktning. Flera organisationer arbetar på olika sätt för fred, exempelvis mot militarisering av det israeliska samhället och mot ockupationen. Andra arbetar för kvinnors rättigheter, till exempel för att stoppa våld mot kvinnor. Några organisationer driver kvinnohus och jourtelefoner. Palestinska kvinnor med israeliskt medborgarskap arbetar för att stärka palestinska kvinnor som aktörer inom det israeliska samhället.

Den israeliska kvinnorörelsen har redan uppnått många mål. På 1990-talet resulterade kvinnorörelsens intensiva lobbying i att det israeliska parlamentet, Knesset, antog en mycket progressiv lagstiftning kring kvinnors rättigheter; mot våld i hemmet och människohandel samt diskriminering i arbetslivet. Att det finns ett större antal statligt finansierade kvinnojourer beror på kvinnoorganisationernas framgångsrika arbete i att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Kvinnorörelsen arbetar nu för en bättre implementering av de lagar som finns och att de ska realiseras i kvinnors liv.

Organisationen Isha L’Ishas’ arbete mot människohandel har haft en avgörande roll i Israel. Allmänhetens medvetande i frågan har höjts, en parlamentarisk kommitté har bildats, fall av människohandel har tagits till domstol och straffsatser har höjts.

Den israeliska kvinnofredsrörelsen har haft två huvudinriktningar, dels att påverka den egna opinionen för att kräva att ockupationen ska upphöra och dels att skapa ett jämlikt samarbete och dialog med palestinska kvinnor från Västbanken och Gaza.

Under det senaste året har det uppkommit nya försök att skapa en väg för den israeliska kvinnofredsrörelsen med utgångspunkt i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocessen. Tanken är att använda 1325 som nyckeln för att studera de genusaspekter som finns i alla konflikter och därmed kunna förena alla feministiska inriktningar i landet. Behovet av ett arbete utifrån 1325 är skriande eftersom kvinnor i Israel är frånvarande inom alla de organ som har makt att besluta om konflikten.

Palestina

På ockuperat område finns det ett stort antal palestinska kvinnoorganisationer och palestinska kvinnor har en lång historia av organisering. Man kan dela in kvinnorörelsen i tre olika kategorier, välgörenhetsorganisationer, kvinnoorganisationer som är knutna till de politiska partierna samt oberoende organisationer som arbetar utifrån ett rättighetsperspektiv. Den oberoende kvinnorörelsen arbetar med en rad olika frågor såsom, juridisk rådgivning, psykosocialt stöd och att förbättra kvinnors möjligheter till försörjning.

Redan under 1900-talets första decennier bildades välgörenhetsorganisationer av kvinnor från mer välbärgade familjer. Det finns än i dag ett större antal välgörenhetsorganisationer ger stöd till svaga och utsatta grupper inom det palestinska samhället men genomgående utan att ifrågasätta samhällets strukturer.

Parallellt med utvecklingen av den palestinska nationella politiska rörelsen utvecklades också den politiska kvinnorörelsen. De flesta politiska partier har ett kvinnoförbund och kvinnor är också organiserade inom fackföreningsrörelsen. Kvinnor har också deltagit inom PLO:s olika centrala organ och flera kvinnor har nått toppositioner inom den nationella rörelsen.

Palestinierna fick i och med Osloavtalet en begränsad självständighet. Inför fredsavtalet hade den palestinska ledningen bildat en rad Technical Committees som var tänkta att vid ett fredsavtal omvandlas till departement. Detta skedde med ett undantag, ”Women’s Technical Affairs Committee” (WATC). WATC registrerades istället som en icke statlig paraplyorganisation för att på så sätt kunna påverka det palestinska självstyret.

Att kvinnors behov inte prioriterats av den politiska ledningen har gjort att kvinnor allt mer börjat fokusera på kvinnors rättigheter. Genom kvinnoorganisationerna ställs krav på jämställdhet i utvecklingen av det palestinska samhället. Kvinnorörelsen har arbetat utifrån synsättet att nationell frigörelse och kvinnors frigörelse är förenade och beroende av varandra

Kvinnors gränsöverskridande fredsarbete

Oavsett hur den politiska situationen sett ut, om det funnits hopp om fred och levande officiella fredsfördrag, eller om utvecklingen har tagit en allt våldsammare utveckling, har kvinnor i Israel och Palestina fortsatt att arbeta för fred. Den israeliska kvinnorörelsen arbetar idag med att dokumentera äldre kvinnors historier från tiden innan och efter staten Israels bildande. När kvinnor kommer till tals kommer en bild av samarbete och ömsesidig respekt mellan judar och palestinier fram som ofta har förbisetts i den vanliga historieskrivningen.

Det fredsarbete som vi ser idag utvecklades på båda sidor under den första intifadan. På den palestinska sidan deltog kvinnor aktivt i det folkliga motståndet. Kvinnorna ledde många av de ickevåldsaktioner som gjordes och de deltog i att organisera det egna samhällets funktioner. Samtidigt utvecklades fredsrörelsen på den israeliska sidan.

Förutom intifadan var ockupationen av södra Libanon avgörande för starten av den israeliska kvinnofredsrörelsen. Israeliska kvinnor bildade nätverket Women in Black som ett sätt att protestera mot ockupationspolitiken. Formen för protesterna var att varje fredag på ett flertal centrala platser i Israel samlas för att svartklädda och tysta visa sitt motstånd mot ockupationen.

Under den första intifadan fördjupades samarbetet mellan palestinska och israeliska kvinnor. Flera möten anordnades på neutral mark där man skissade på gemensamma lösningar av konflikten. Ur dessa möten växte Jerusalem Link fram som ett forum för kvinnligt fredsarbete. Jerusalem Link utgörs av två fristående kvinnoorganisationer, den palestinska organisationen Jerusalem Center for Women och den israeliska organisationen Bat Shalom. Jerusalem Link betonar vikten av ömsesidig respekt mellan folken, de har ordnat gemensamma demonstrationer och publicerat artiklar i det varandras dagstidningar. Jerusalem Link har ett brett stöd från internationellt arbetade kvinno- och fredsrörelser i övriga världen.

Fredsarbetet gick in i en ny era i och med Osloavtalet. Idag säger flera av kvinnorna att de litade alldeles för mycket på det fredsavtal som skrevs under, och det var många som drog sig tillbaka från aktiviteterna när man tyckte att man nått målet. De senaste åren har sett få officiella försök till fredssamtal. Det har likaså funnits få samordnade fredsinitiativ mellan den israeliska och palestinska kvinnorörelsen samtidigt som samarbetet mellan kvinnorörelser på båda sidor har blomstrat på en lokal nivå. På Västbanken har de båda sidorna samarbetat i motståndet mot muren, och när den israeliska militären fört större offensiver mot Gaza har den israelsiska kvinnorörelsen genomfört spontana solidaritetsaktioner vid gränskontrollerna mot Gaza.

Fredsarbetet har försvårats av det blir allt svårare för palestinier och israeler att träffas. När palestinier tidigare inte har kunnat ta sig till Israel har israeliska kvinnor kunnat ta sig till ockuperat områden. Under de senaste åren har det blivit allt svårare för israeler att ta sig in på palestinskt område. Den israelisk/palestinska kvinno- och fredsrörelsen befarar att muren, genom att befästa svårigheterna att träffas, kommer ha långtgående negativa konsekvenser för fredsarbetet. Därmed försvagas de krafter som verkar för dialog, informationsutbyte och humanisering av ”den andra sidan”. En stor del av dagens unga palestinska kvinnor har aldrig träffat någon civil israel. Israeler träffar främst palestinier under sin militärtjänstgöring eller palestinier som har lågstatusarbeten inne i Israel. Utan en jämlik mänsklig kontakt blir det svårt att bilda sig en egen syn om människor på den andra sidan och att tro på en gemensam framtid.

Situationen idag

Palestina idag

Återockupationen och avstängningspolitiken har raserat den palestinska ekonomin. Arbetslösheten har nått över 50 % medan 60 % av den palestinska befolkningen lever i fattigdom. De palestinska männen blev redan under 1990-talet utestängda från arbeten i Israel och under 2000-talet har även möjligheter till försörjning inom de palestinska områdena minskat. Kvinnors arbetsbördor och ekonomiska ansvar har ökat i takt med att männen fått allt svårare att försörja familjerna.

Kvinnor och flickor drabbas hårdast när familjer tvingats hushålla med knappa resurser. När kvinnors och flickors rörelsefrihet skärs ner, när flickors skolgång begränsas, och när tidiga äktenskap ökar är det inte bara en fråga om kvinnors levnadssituation. Förutsättningarna för en demokratisk palestinsk stat undergrävs när förutsättningarna för att kvinnors deltagande i samhället försämras.

Under den andra intifadan har våldet och den militära närvaron allt mer förflyttats från gator och vägspärrar in i människors hem. Det har skett genom återkommande husrannsakningar, genom att hem tillfälligt blivit militära posteringar och genom att hem rivits. Kvinnor har blivit mer utsatta för direkta militära aggressioner. Razzior i hemmen sker oftast på natten. Förutom att söka igenom hem är det vanligt att militär förstör heminredning, köksutrustning och sängar. Framförallt är det oförutsägbarheten i militärens agerande som skapat maktlöshet. Värre än nattliga razzior är när hem totalförstörs. Under den andra intifadan har minst 430 hus förstörts på Västbanken och över 2600 på Gaza. Husförstörelse har en paralyserande effekt på palestinska barn, kvinnor och män.

Under den andra intifadan har kvinnors tillgång till hälsovård försämrats drastiskt på grund av svårigheten att ta sig till sjukvårdskliniker. I en allt svårare situation har kvinnor negligerat sin egen hälsa. Enligt en undersökning av WHO från 2003, lider 70% av gravida kvinnor av undernäring. På Västbanken/Gaza överlever 30-40% av kvinnor som insjuknat i bröstcancer medan siffran är 70-75% i Israel. Mellan den nuvarande intifadans utbrott och mars 2004 fick 55 kvinnor föda sina barn i checkpoints. I 33 av dessa fall blev barnen dödfödda. Under intifadans första år har antalet förlossningar utan medicinsk kunniga personer närvarande ökat dramatiskt.

Trots den svåra situation upplever kvinnor ofta att det skulle vara själviskt att prata om sina egna problem och känslor och att deras lidande är mindre värt än männens som oftare är de direkt drabbade av det militära våldet. När kvinnor inte får något utrymme att bearbeta sina egna upplevelser och dessutom skuldbeläggs för händelser som de inte har kontroll över riskerar de att bli svårt traumatiserade. Lokala kvinnoorganisationer vittnar om att våldet mot kvinnor från närstående män har ökat i takt med att det yttre våldet hårdnat.

Kvinnors egna rädslor sprider sig också till barnen. Kvinnor som känner sig hjälplösa saknar förmåga att hjälpa och stötta sina barn. I en studie gjord av Women’s Studies Center uppgav 85% av kvinnorna att de ansåg att kvinnors våld mot de egna barnen ökat.

Ockupationen har lämnat ett vakuum för kvinnors mänskliga rättigheter. Israel har undertecknat CEDAW, FN-konventionen om att avskaffa alla former av diskriminering mot kvinnor, men hävdar att staten inte är ansvarig för att den implementeras på ockuperat område. Israel styr Västbanken/Gaza med militära order i allt som gäller säkerhetsfrågor. För civilrättsliga frågor finns palestinska domstolar som utgår från tidigare regimers lagar såsom ottomanska, brittiska och jordanska lagar för Västbanken och egyptiska lagar för Gaza. Det rättsliga systemet är uppdelat i religiösa domstolar för familjefrågor och personliga frågor såsom giftermål, skilsmässa, vårdnad om barn, arv etc. För brottsliga frågor som våldtäktsmål och mord gäller kriminaldomstolar.

Sedan den palestinska administrationen etablerades 1994 har de ansvaret för att stifta nya lagar. Sedan andra intifadan har den israeliska militären förstört en stor del av den palestinska administrationen, inklusive polismyndigheter och fängelser. Det har försvagat det palestinska rättsväsendet så att även när lagutrymmet finns så är de praktiska möjligheterna att erbjuda kvinnor ett rättsligt skydd små.

Som icke-stat kan inte den Palestinska Administrationen underteckna internationella avtal, som till exempel CEDAW, men de har sagt att de ska följa dem ändå. Trots det har ingen av de 29 nya lagar som instiftats av det palestinska parlamentet varit inriktad på kvinnors behov. Det har gjort att kvinnor fortfarande saknar en juridisk grund för att utmana diskriminering och övergrepp, både från israeliskt håll och från den egna sidan.
Bland de lagar som tillämpas på Västbanken/Gaza finns det också lagar som direkt diskriminerar kvinnor. På Västbanken gäller till exempel en jordansk lag som ger lättnader för brott som har begåtts på grund av ”familjens heder” och som ger en man som våldtagit en kvinna straffrihet om han gifter sig med henne.

Israel idag

Kvinnors politiska representation i Israel är undermålig. Efter valet i januari 2003 är endast 18 av 120 parlamentariker och 3 av 23 ministrar kvinnor. Representationen av palestinska kvinnliga är extremt lång. I de lokala val som hölls i november röstades endast två palestinska kvinnor in i kommunala församlingar i Israel.

Kvinnor och män behandlas i stort sett lika i den israeliska lagen. Undantaget är familjelagen som är uppdelad efter religionstillhörighet. Det finns en möjlighet att gå till en civil domstol i familjerättsliga frågor men då måste makarna vara överens. Under 2005 lämnar Israel sin tredje periodiska rapport till CEDAW-kommittén. I tidigare rapporter har det uppmärksammats att kvinnor inte har samma rättigheter och skyldigheter som männen. Det finns 13 statligt finansierade kvinnojourer och statligt finansierade telefonjourer i Israel för kvinnor som utsatts för olika typer av våld. Telefonjourer har ofta möjlighet att ge stöd på olika språk av personer från olika etniskt ursprung. Bland kvinnojourerna finns det inte längre något som är speciellt inriktad på israeliska palestinska kvinnor.

Konflikten med palestinierna påverkar i hög grad hela samhället. För den israeliska befolkningen är rädslan för självmordsattentat närvarande dagligen. Rädslan påverkar barn, kvinnor och män i deras vardag, vid val av resväg till skola och jobb, inköpsmöjligheter och fritidsaktiviteter. Precis som i Sverige är det vanligt att mannen i familjen har tillgång till bil medan barn, kvinnor men även äldre åker kollektivt. Det gör att den dagliga rädslan finns speciellt närvarande i kvinnors och barns vardag. Konflikten har också påverkat ekonomin negativt med en ökad arbetslöshet som följd, vilket slagit särskilt hårt mot kvinnor.

De palestinska självmordsattentaten har riktats mot platser där civila israeler rör sig såsom kaféer, affärer och bussar. För att försöka skydda civilbefolkningen har beväpnade säkerhetsvakter anställts för att övervaka så gott som samtliga folktäta platser. Den stora ökningen av beväpnad säkerhetspersonal har inneburit en kraftig ökning av lätta vapen inom det israeliska samhället. En undersökning gjord av organisationen Isha L’Isha visar att den ökade tillgången på lätta vapen, vapen som förvaras hemma, har lett till mer våld i det israeliska samhället och ökat och förråat våldet mot kvinnor från närstående män.

Samhällets fokus på säkerhetshot har gjort att militära frågor och säkerhet blivit den främsta nationella prioriteringen. Militariseringen har bidragit till att konservera en samhällsstruktur där kvinnor är underrepresenterade i de flesta institutioner och myndigheter och i parlamentet. I Israel är kvinnor frånvarande, eller kraftigt underrepresenterade inom alla de organ som har makt att besluta om konflikten men också i att definiera vad som menas med säkerhet. Det ses som en självklarhet att militären har de bästa analyserna kring säkerhetsfrågor. Förståelsen för ett behov av ett genusperspektiv på säkerhet och konflikt är ytterst begränsad.

Inom parlamentet, Knesset, har en arbetsgrupp bestående av alla kvinnor i parlamentet, tillsatts kring FN:s säkerhetsrådsresolution 1325, om kvinnors deltagande i fredsprocesser. Gruppen har tagit fram ett lagförslag som nu gått igenom; att varje israeliskt myndighetsteam som arbetar med konflikt och säkerhetsfrågor måste ha kvinnor representerade.