Kroatien

Historik: det forna Jugoslavien och dess sönderfall

Den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien bildades 1945 och leddes av Josip Broz Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet. Jugoslavien fick under de följande decennierna omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA. Under 70-talet och 80-talet försämrades Jugoslaviens ekonomi, vilken blomstrat under 50- och 60-talen. Samtidigt ökade de inre motsättningarna mellan republikerna i Jugoslavien.

Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet, efter att serberna förlorat inflytande efter den nya författningen 1974. 1987 erövrade Slobodan Milosevic på ett kuppartat sätt posten som ledare för det serbiska kommunistpartiet och två år senare valdes han till serbisk president. Milosevic kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde kontrollen över Kosovo till en symbolfråga.

Federationens upplösning

I slutet av 80-talet började Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet där Serbien och dess allierade hade majoritet. När Sloveniens delstatsparlament hösten 1989 ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Det jugoslaviska kommunistförbundet upplöstes 1990 vilket medförde att Jugoslavien inte längre var någon enpartistat. År 1990 hölls flerpartival i alla de sex jugoslaviska delrepublikerna. Nationalister vann fyra av dessa val, medan kommunisterna, som dock också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Dessa två delrepubliker ville till skillnad från de övriga stärka federationen.

Under 1991 fortsatte det politiska och ekonomiska sönderfallet och den jugoslaviska federationen upphörde att fungera. Den serbiska ledningen upprättade kontakter med de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien-Hercegovina, vilket ökade de övriga republikernas oro för ”storserbisk expansionism”.

Slovenien och Kroatien utropar självständighet

Den 25 juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén (JNA) till angrepp i Slovenien, men striderna blåstes av efter tio dagar.

I Kroatien hade den kroatiska nationalismen efter 1989 åter blivit den samlande kraften. 1990 bildades partiet Kroatiska Demokratiska Unionen (HDZ) av Franjo Tudjman. Samma år vann HDZ valen till parlamentet och Tudjman blev president. Kroaterna hade i sin nya författning berövat de 600 000 serberna deras status som ”nation” inom Kroatien och vägrade gå med på gränsändringar. Den serbiska minoriteten svarade med att utropa autonoma serbiska områden och sätta upp lokal milis. Serberna förklarade sig fast beslutna att låta sina områden förbli inom Jugoslavien eller ingå i en storserbisk stat.

Krig i Kroatien

Efter Kroatiens självständighetsdeklaration 1991 gick den federala jugoslaviska armén (JNA) in för att strida tillsammans med serbiska grupper mot kroatiska styrkor. Efter en lång rad av händelser under våren och sommaren tog striderna fart på allvar i augusti. Striderna gick dåligt för de kroatiska styrkorna, som i stort sett saknade tunga vapen. I november 1991 hade JNA och kroatienserbiska styrkor tagit kontrollen över en tredjedel av Kroatiens territorium. Erövringen av Vukovar, med ungefär hälften kroater och serber i befolkningen, i östra Slavonien fick symbolisk betydelse – 3 000 personer uppges ha dött under försvaret av staden. I de serbhållna områdena genomfördes s k etnisk rensning – den icke-serbiska befolkningen drevs bort med hot och våld för att göra områdena helt serbiska.

Intensiva försök gjordes att lösa konflikten förhandlingsvägen, men det lyckades inte. I januari 1992 erkände EG Slovenien och Kroatien (vilket Tyskland hade gjort redan i december 1991).

Krigsutbrott i Bosnien-Hercegovina

Våren 1992 röstade även makedoner och bosnier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien skedde övergången till självständighet utan krigshandlingar. I Bosnien-Hercegovina utbröt däremot inbördeskrig sedan EG trots serbiska protester erkänt republikens självständighet i april 1992. Knappt två veckor senare skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Bosnien-Hercegovina var i vissa avseenden ett Jugoslavien i miniatyr, med sin blandade befolkning av bosniaker, serber och kroater, vilka alla fruktade för framtiden i och med Jugoslaviens splittring. När bosniaker och kroater förklarat Bosnien-Hercegovina självständigt, svarade Radovan Karadzic, ledare för Bosniens serber, med att utropa ”Den serbiska republiken Bosnien och Hercegovina”. Strider utbröt samtidigt mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater.

Vid krigsutbrottet i Bosnien skickades de bosniska serberna i den jugoslaviska folkarmén hem (de utgjorde en stor del av armén) med vapen och utrustning. Bosnienserberna fick på detta sätt stöd från Serbien. Kroaterna fick stöd från Kroatien och bosniakerna fick mindre stöd från arabvärlden.

De bosniska serberna hade som mål att kontrollera stora områden i de östra och norra delarna av landet. Avsikten var att säkra landförbindelser med Serbien och de områden i Kroatien som befolkades av den serbiska minoriteten där. Bosnienserberna hade till en början stora framgångar i kriget och lade på kort tid under sig ca 70 procent av Bosnien-Hercegovinas yta. I många av de erövrade områdena kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg eller dödades ( s k etnisk rensning). Många sattes också i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder, men serberna satte dem i system.

Kroaterna samarbetade inledningsvis med regeringstrupperna mot serberna. I juli utropades dock en självstyrande kroatisk stat ”Kroatiska Republiken Bosnien-Hercegovina” i de områden som beboddes av kroater. Under hösten 1992 blossade också blodiga strider upp mellan bosniaker och kroater, och Kroatien stödde bosnienkroaterna med trupper. 1994 ändrade Tudjman sin politik och slöt i Washington avtal om en muslimsk-kroatisk federation i Bosnien-Hercegovina.

Kriget i Bosnien-Hercegovina kom att pågå i drygt tre och ett halvt år och det krävde runt 200 000 människors liv samt drev hälften av landets invånare på flykt. Huvudstaden Sarajevo utsattes för belägring med återkommande artilleribeskjutning kriget igenom.

Kroatien fick under kriget i Bosnien-Hercegovina ta emot en ström av flyktingar, vilket tillsammans med rustningskostnaderna bidrog till den förvärrade ekonomiska krisen i landet.

Under kriget försökte FN och EG/EU vid flera tillfällen att mäkla fred utan att lyckas.

Krigslyckan vänder för Serberna

Våren-sommaren 1995 vände krigslyckan för serberna i Kroatien. I en blixtoffensiv i maj 1995 återtog Kroatien det område som av FN betecknas ”sektor väst”, ett mindre serbhållet område i centrala Kroatien. I augusti genomfördes ”Operation Storm” då det serbhållna området Krajina angreps. Under återtagandet av sektor väst samt under Operation Storm gjorde sig kroaterna skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Sammanlagt 150 000 av den serbiska befolkningen i områdena flydde till serbhållna delar av Bosnien-Hercegovina eller till Serbien. Efter denna offensiv var nästan hela Kroatien åter under regeringens kontroll. Östslavonien var ännu i serbernas händer och hösten 1995 tecknades en överenskommelse om att området skulle återlämnas till Kroatien sedan FN under en övergångsperiod på två år administrerat området.

I juli 1995 hade bosnienserberna, under ledning av sin överbefälhavare Ratko Mladic, intagit den sista muslimska enklaven i sydöstra Bosnien-Hercegovina, Srebrenica, som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och flera tusen människor mördades. Denna händelse, liksom insikten om att serbernas tidigare militärt starka position försvagats (vilket ansågs öka möjligheterna för en fredsuppgörelse) fick till sist USA att ingripa.

Fredsavtal

Under ledning av bland annat USAs vice utrikesminister Richard Holbrooke och med hot om NATO-bombningar skrev de tre presidenterna Slobodan Milosevic från Serbien, Franjo Tudjman från Kroatien och Alija Izetbegovic från Bosnien-Hercegovina, under ett fredsavtal för Bosnien-Hercegovina, Daytonavtalet, i november 1995. Därmed hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG och FN infört 1991 respektive 1992.

Konflikten i Kosovo

1974 fick Kosovo (där majoriteten av befolkningen är albaner) inom Jugoslaviens nya författning långtgående självstyre som provins i Serbien.
1990 avskaffades Kosovos autonomi. De serbiska myndigheterna lät upplösa Kosovoparlamentet med motiveringen att det motarbetade serbiska nationella intressen. En hård politik för att göra Kosovo mer serbiskt inleddes: albanskspråkiga medier stängdes och undervisning på albanska upphörde. Anställda tvingades skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen, vilket medförde att så gott som alla offentligt anställda albaner avskedades då de vägrade att skriva under lojalitetsförklaringen. Albanska företag ställdes under tvångsförvaltning.

Hösten 1991 hölls en otillåten folkomröstning om självständighet för Kosovo och 1992 valde kosovoalbanerna ett nytt parlament som ogiltigförklarades av serbiska myndigheter. Vidare utsågs den kosovoalbanske ledaren för Kosovos demokratiska förbund (LDK), Ibrahim Rugova, till ”president”.

LDK förespråkade icke-våld i kampen mot den serbiska dominansen. Då detta inte ledde till något resultat, var det framåt slutet av 90-talet alltfler albaner, främst unga, som var beredda att använda våld för att återupprätta albanernas rättigheter i Kosovo. Många anslöt sig till gerillagruppen UCK (Kosovos befrielsearmé) som under 1998 utförde attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att UCK:s aktiviteter ökade sändes allt fler serbiska soldater och poliser till Kosovo. Samtidigt försågs många serber i provinsen med vapen och organiserades i paramilitära förband.

Under våren och sommaren 1998 trappades konflikten upp då serbisk polis gick mycket hårt fram för att få tag i UCK-medlemmar och vapen bland albaner. Jugoslaviska styrkor gick också till brett anfall mot UCK-gerillan, bland annat genom att beskjuta albanska byar. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller gav sig av från Kosovo, främst till Albanien men också till Makedonien och Montenegro. Husen i albanska byar brändes ned och en del av ruinerna minerades så att befolkningen skulle få svårt att återvända.

Omvärlden hade svårt att enas om vad man skulle göra. När flera massgravar hittades i slutet av sommaren bestämde man sig för att kräva att de serbiska trupperna skulle dras tillbaka. NATO hotade med att annars bomba jugoslaviska mål i och utanför Kosovo. Först några timmar innan fristen löpte ut drog serberna tillbaka större delen av sina styrkor och 3000 OSSE-observatörer fick tillstånd att närvara i området för att bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevdes.

I december blossade nya hårda strider upp i Kosovo. I januari 1999 uppdagades att 45 civila i byn Racak hade mördats av serbiska förband och kraven på hårdare tag mot serberna växte återigen. I februari inleddes förhandlingar med kosovoalbanska och serbiska representanter och det s k Rambouillet-avtalet lades fram. Den kosovoalbanska delegationen skrev till sist under, men serberna sade nej. Serberna hade bland annat svårt att acceptera att det i avtalet stod att Kosovos ställning skulle prövas i en folkomröstning efter tre år.

Den 24 mars satte NATO sitt hot om bombningar i verket och militära mål i Serbien, Kosovo och Montenegro angreps. Samtidigt inledde serbiska styrkor en våldsam offensiv mot städer och byar i Kosovo. Hundratusentals människor föredrevs, deras hem brändes ned och många mördades eller misshandlades. Stora flyktingvågor (upp mot 1 miljon flyktingar) nådde åter grannländerna, främst Makedonien, Albanien och Montenegro. NATOs taktik att bomba utan att sätta in marktrupper för skydd av civilbefolkningen i Kosovo ifrågasattes alltmer. I början av juni skrev Milosevic under en fredsuppgörelse där han, åtminstone på papperet, gick med på nästan alla NATOs ursprungliga krav.

Fakta om Kroatien

  • STÖRSTA STÄDER Zagreb (huvudstad med 770 000 inv), Split (174 000 inv), Rijeka (143 000 inv), Osijek (91 000 inv).
  • ANTAL INVÅNARE 4,3 miljoner.
  • ETNISKA GRUPPER kroater ca 94% (jämför 1991: 78%), serber ca 4%.
  • RELIGION majoriteten är katoliker, minoriteter med ortodoxt kristna, muslimer och protestanter förekommer.
  • SPRÅK kroatiska och serbiska, olika minoritetsspråk.
  • BNP/INVÅNARE 4 179 US dollar.
  • ARBETSLÖSHET ca 23%.
  • POLITISKA PARTIER Socialdemokratiska partiet (SDP), Socialliberala partiet (HSLS), Kroatiska bondepartiet (HSS), Istriens demokratiska församling (IDS), Liberala Partiet (LS), Kroatiska folkpartiet (HNS), Kroatiska demokratiska unionen (HDZ).

Kvinnorörelsen i Kroatien

En feministisk kvinnorörelse har funnits i Kroatien, framför allt i Zagreb, sedan långt före kriget. Idag finns ett ganska stort antal kvinnoorganisationer i landet. I städerna finns organisationer som är mycket välutvecklade och professionella. Flera av dessa arbetar för att påverka lagstiftningen och driva kampanjer i media. På landsbygden finns en hel del relativt nya organisationer som ofta driver kvinnocenter med psykosocial verksamhet och utbildning för kvinnor. En del av organisationerna arbetar med försoning mellan folkgrupperna genom att skapa mötesplatser för kvinnor med olika etnisk bakgrund. Arbete med stöd till kvinnor som har utsatts för våld i hemmet är vanligt både i städer och på landsbygden.

Några kvinnoorganisationer i Kroatien har lyckats få lite pengar från inhemska givare och även staten har börjat betala ut mindre summor i projektstöd. Staten har också börjat stödja organisationer genom att erbjuda lokaler med nedsatt hyra.

Det finns ett nätverk bestående av ett 50-tal kvinnoorganisationer, Croatian Women’s Network, som arbetar gemensamt med lobbying, valkampanjer och stöd till nya organisationer. Överhuvudtaget är samarbetet mellan organisationerna i Kroatien utvecklat.

Situationen idag

Den EU-anpassning som pågår i Kroatien har medfört att flera nya lagar som främjar jämställdhet och förstärker kvinnors rättigheter har instiftats. Jämställdhetslagen antogs 2003 och den är den första kroatiska lag som erkänner diskriminering på grund av kön och ställer krav på att kvinnor ska ges samma möjligheter som män i samhället. Samtidigt gjordes ändringar i familjelagen och arbetsmarknadslagen. Sedan dess har en jämställdhetsombudsman samt en regeringskommitté för jämställdhetsfrågor etablerats. I praktiken har dock varken de nya lagarna eller myndigheterna bidragit till någon märkbar förändring. Lagtexterna är progressiva i text men det saknas kunskap och erfarenheter bland de som ska ansvara för implementeringen. De politiska instanserna har ännu oklara mandat och den politiska viljan brister kring frågor som rör jämställdhet. Problematiken togs under året upp av FNs CEDAW-kommitté, som granskar hur stater följer Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Staten erkänner våld mot kvinnor som ett problem men insatserna för att stävja problemet är få. Kvinnorörelsen är dock drivande i att lyfta frågan och söker skapa diskussion kring strukturella ojämlikheter mellan könen och kopplingen till mäns våld mot kvinnor. Det finns sex, delvis statligt finansierade, skyddade boenden för kvinnor som har utsatts för våld.

Den kroatiska regeringen präglas av konservativa ideal som förstärker gamla patriarkala normer. Regeringspartiet HDZ utger sig för att vara för jämställdhet men verkar i praktiken för en samhällsutveckling som befäster traditionella mans- och kvinnoroller. Den katolska kyrkan har stort makt i samhället – de har inflytande över sexualundervisningen i skolan och har bidragit till kampanjer där rätten till abort motarbetas.

Drygt en av fem platser i parlamentet innehas av kvinnor, men det är fortfarande svårt för kvinnor att påverka politikens innehåll och få högre positioner. På lokal nivå utgör kvinnor endast cirka sju procent av de beslutande. Det finns ingen kvotering av kvinnor till beslutsfattande poster nationellt, trots att jämställdhetslagen kräver jämn representation mellan könen. Kvinnorörelsen driver frågan och eftersöker ”varannan damernas”, det vill säga minst 40 procent kvinnor.

Arbetsmarknadslagen förbjuder könsdiskriminering men i praktiken har kvinnor lägre löner och sämre positioner än män med samma kvalifikationer. En av fem kvinnor är utan jobb och kvinnor utgör 60 procent av alla arbetslösa.

En rapport från Croatian Women’s Network dömer ut utbildningssystemet som en av de främsta orsakerna till att kvinnors mänskliga rättigheter inte respekteras. Enligt rapporten förmedlar skolböcker och utbildningsmaterial allvarliga stereotyper om män och kvinnor och bidrar till att förstärka diskrimineringen av kvinnor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv i fältet vad du vill söka efter och tryck sedan på Enter.

Till toppen