Serbien & Montenegro

Historik: det forna Jugoslavien och dess sönderfall

Den Socialistiska federativa republiken Jugoslavien bildades 1945 och leddes av Josip Broz Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet. Jugoslavien fick under de följande decennierna omfattande ekonomisk och militär hjälp från USA. Under 70-talet och 80-talet försämrades Jugoslaviens ekonomi, vilken blomstrat under 50- och 60-talen. Samtidigt ökade de inre motsättningarna mellan republikerna i Jugoslavien.

Efter Titos död 1980 började serberna arbeta för en omfördelning av makten inom den egna republiken och federationen som helhet, efter att serberna förlorat inflytande efter den nya författningen 1974. 1987 erövrade Slobodan Milosevic på ett kuppartat sätt posten som ledare för det serbiska kommunistpartiet och två år senare valdes han till serbisk president. Milosevic kämpade för att ”återupprätta serbernas betydelse” och gjorde kontrollen över Kosovo till en symbolfråga.

Federationens upplösning

I slutet av 80-talet började Slovenien och Kroatien att kräva en lösare federation, men alla reformförslag röstades ned i det federala parlamentet där Serbien och dess allierade hade majoritet. När Sloveniens delstatsparlament hösten 1989 ändrade sin författning så att republiken skulle kunna lämna Jugoslavien svarade Serbien med ekonomisk bojkott. Det jugoslaviska kommunistförbundet upplöstes 1990 vilket medförde att Jugoslavien inte längre var någon enpartistat. År 1990 hölls flerpartival i alla de sex jugoslaviska delrepublikerna. Nationalister vann fyra av dessa val, medan kommunisterna, som dock också förde en nationalistisk politik, behöll makten i Serbien och Montenegro. Dessa två delrepubliker ville till skillnad från de övriga stärka federationen.

Under 1991 fortsatte det politiska och ekonomiska sönderfallet och den jugoslaviska federationen upphörde att fungera. Den serbiska ledningen upprättade kontakter med de serbiska minoriteterna i Kroatien och Bosnien-Hercegovina, vilket ökade de övriga republikernas oro för ”storserbisk expansionism”.

Slovenien och Kroatien utropar självständighet

Den 25 juni 1991 utropade Slovenien och Kroatien sin självständighet. Kort därpå gick den serbdominerade jugoslaviska folkarmén (JNA) till angrepp i Slovenien, men striderna blåstes av efter tio dagar.

I Kroatien hade den kroatiska nationalismen efter 1989 åter blivit den samlande kraften. 1990 bildades partiet Kroatiska Demokratiska Unionen (HDZ) av Franjo Tudjman. Samma år vann HDZ valen till parlamentet och Tudjman blev president. Kroaterna hade i sin nya författning berövat de 600 000 serberna deras status som ”nation” inom Kroatien och vägrade gå med på gränsändringar. Den serbiska minoriteten svarade med att utropa autonoma serbiska områden och sätta upp lokal milis. Serberna förklarade sig fast beslutna att låta sina områden förbli inom Jugoslavien eller ingå i en storserbisk stat.

Krig i Kroatien

Efter Kroatiens självständighetsdeklaration 1991 gick den federala jugoslaviska armén (JNA) in för att strida tillsammans med serbiska grupper mot kroatiska styrkor. Efter en lång rad av händelser under våren och sommaren tog striderna fart på allvar i augusti. Striderna gick dåligt för de kroatiska styrkorna, som i stort sett saknade tunga vapen. I november 1991 hade JNA och kroatienserbiska styrkor tagit kontrollen över en tredjedel av Kroatiens territorium. Erövringen av Vukovar, med ungefär hälften kroater och serber i befolkningen, i östra Slavonien fick symbolisk betydelse – 3 000 personer uppges ha dött under försvaret av staden. I de serbhållna områdena genomfördes s k etnisk rensning – den icke-serbiska befolkningen drevs bort med hot och våld för att göra områdena helt serbiska.

Intensiva försök gjordes att lösa konflikten förhandlingsvägen, men det lyckades inte. I januari 1992 erkände EG Slovenien och Kroatien (vilket Tyskland hade gjort redan i december 1991).

Krigsutbrott i Bosnien-Hercegovina

Våren 1992 röstade även makedoner och bosnier för att bryta sig ur Jugoslavien. I Makedonien skedde övergången till självständighet utan krigshandlingar. I Bosnien-Hercegovina utbröt däremot inbördeskrig sedan EG trots serbiska protester erkänt republikens självständighet i april 1992. Knappt två veckor senare skapades Förbundsrepubliken Jugoslavien, bestående av endast två delstater: Serbien och Montenegro.

Bosnien-Hercegovina var i vissa avseenden ett Jugoslavien i miniatyr, med sin blandade befolkning av bosniaker, serber och kroater, vilka alla fruktade för framtiden i och med Jugoslaviens splittring. När bosniaker och kroater förklarat Bosnien-Hercegovina självständigt, svarade Radovan Karadzic, ledare för Bosniens serber, med att utropa ”Den serbiska republiken Bosnien och Hercegovina”. Strider utbröt samtidigt mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater.

Vid krigsutbrottet i Bosnien skickades de bosniska serberna i den jugoslaviska folkarmén hem (de utgjorde en stor del av armén) med vapen och utrustning. Bosnienserberna fick på detta sätt stöd från Serbien. Kroaterna fick stöd från Kroatien och bosniakerna fick mindre stöd från arabvärlden.

De bosniska serberna hade som mål att kontrollera stora områden i de östra och norra delarna av landet. Avsikten var att säkra landförbindelser med Serbien och de områden i Kroatien som befolkades av den serbiska minoriteten där. Bosnienserberna hade till en början stora framgångar i kriget och lade på kort tid under sig ca 70 procent av Bosnien-Hercegovinas yta. I många av de erövrade områdena kördes den icke-serbiska civilbefolkningen i väg eller dödades ( s k etnisk rensning). Många sattes också i koncentrationsläger. Alla parter i kriget använde sig av dessa metoder, men serberna satte dem i system.

Kroaterna samarbetade inledningsvis med regeringstrupperna mot serberna. I juli utropades dock en självstyrande kroatisk stat ”Kroatiska Republiken Bosnien-Hercegovina” i de områden som beboddes av kroater. Under hösten 1992 blossade också blodiga strider upp mellan bosniaker och kroater, och Kroatien stödde bosnienkroaterna med trupper. 1994 ändrade Tudjman sin politik och slöt i Washington avtal om en muslimsk-kroatisk federation i Bosnien-Hercegovina.

Kriget i Bosnien-Hercegovina kom att pågå i drygt tre och ett halvt år och det krävde runt 200 000 människors liv samt drev hälften av landets invånare på flykt. Huvudstaden Sarajevo utsattes för belägring med återkommande artilleribeskjutning kriget igenom.

Kroatien fick under kriget i Bosnien-Hercegovina ta emot en ström av flyktingar, vilket tillsammans med rustningskostnaderna bidrog till den förvärrade ekonomiska krisen i landet.

Under kriget försökte FN och EG/EU vid flera tillfällen att mäkla fred utan att lyckas.

Krigslyckan vänder för Serberna

Våren-sommaren 1995 vände krigslyckan för serberna i Kroatien. I en blixtoffensiv i maj 1995 återtog Kroatien det område som av FN betecknas ”sektor väst”, ett mindre serbhållet område i centrala Kroatien. I augusti genomfördes ”Operation Storm” då det serbhållna området Krajina angreps. Under återtagandet av sektor väst samt under Operation Storm gjorde sig kroaterna skyldiga till betydande brott mot krigets lagar. Sammanlagt 150 000 av den serbiska befolkningen i områdena flydde till serbhållna delar av Bosnien-Hercegovina eller till Serbien. Efter denna offensiv var nästan hela Kroatien åter under regeringens kontroll. Östslavonien var ännu i serbernas händer och hösten 1995 tecknades en överenskommelse om att området skulle återlämnas till Kroatien sedan FN under en övergångsperiod på två år administrerat området.

I juli 1995 hade bosnienserberna, under ledning av sin överbefälhavare Ratko Mladic, intagit den sista muslimska enklaven i sydöstra Bosnien-Hercegovina, Srebrenica, som FN lovat att skydda. Invånarna kördes brutalt i väg och flera tusen människor mördades. Denna händelse, liksom insikten om att serbernas tidigare militärt starka position försvagats (vilket ansågs öka möjligheterna för en fredsuppgörelse) fick till sist USA att ingripa.

Fredsavtal

Under ledning av bland annat USAs vice utrikesminister Richard Holbrooke och med hot om NATO-bombningar skrev de tre presidenterna Slobodan Milosevic från Serbien, Franjo Tudjman från Kroatien och Alija Izetbegovic från Bosnien-Hercegovina, under ett fredsavtal för Bosnien-Hercegovina, Daytonavtalet, i november 1995. Därmed hävdes större delen av de ekonomiska sanktioner mot Belgrad som EG och FN infört 1991 respektive 1992.

Konflikten i Kosovo

1974 fick Kosovo (där majoriteten av befolkningen är albaner) inom Jugoslaviens nya författning långtgående självstyre som provins i Serbien.
1990 avskaffades Kosovos autonomi. De serbiska myndigheterna lät upplösa Kosovoparlamentet med motiveringen att det motarbetade serbiska nationella intressen. En hård politik för att göra Kosovo mer serbiskt inleddes: albanskspråkiga medier stängdes och undervisning på albanska upphörde. Anställda tvingades skriva under en lojalitetsförklaring till den serbiska regimen, vilket medförde att så gott som alla offentligt anställda albaner avskedades då de vägrade att skriva under lojalitetsförklaringen. Albanska företag ställdes under tvångsförvaltning.

Hösten 1991 hölls en otillåten folkomröstning om självständighet för Kosovo och 1992 valde kosovoalbanerna ett nytt parlament som ogiltigförklarades av serbiska myndigheter. Vidare utsågs den kosovoalbanske ledaren för Kosovos demokratiska förbund (LDK), Ibrahim Rugova, till ”president”.

LDK förespråkade icke-våld i kampen mot den serbiska dominansen. Då detta inte ledde till något resultat, var det framåt slutet av 90-talet alltfler albaner, främst unga, som var beredda att använda våld för att återupprätta albanernas rättigheter i Kosovo. Många anslöt sig till gerillagruppen UCK (Kosovos befrielsearmé) som under 1998 utförde attentat mot serbiska myndighetspersoner i Kosovo och mot albaner som samarbetade med serberna. I takt med att UCK:s aktiviteter ökade sändes allt fler serbiska soldater och poliser till Kosovo. Samtidigt försågs många serber i provinsen med vapen och organiserades i paramilitära förband.

Under våren och sommaren 1998 trappades konflikten upp då serbisk polis gick mycket hårt fram för att få tag i UCK-medlemmar och vapen bland albaner. Jugoslaviska styrkor gick också till brett anfall mot UCK-gerillan, bland annat genom att beskjuta albanska byar. Tiotusentals civila flydde upp i bergen eller gav sig av från Kosovo, främst till Albanien men också till Makedonien och Montenegro. Husen i albanska byar brändes ned och en del av ruinerna minerades så att befolkningen skulle få svårt att återvända.

Omvärlden hade svårt att enas om vad man skulle göra. När flera massgravar hittades i slutet av sommaren bestämde man sig för att kräva att de serbiska trupperna skulle dras tillbaka. NATO hotade med att annars bomba jugoslaviska mål i och utanför Kosovo. Först några timmar innan fristen löpte ut drog serberna tillbaka större delen av sina styrkor och 3000 OSSE-observatörer fick tillstånd att närvara i området för att bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevdes.

I december blossade nya hårda strider upp i Kosovo. I januari 1999 uppdagades att 45 civila i byn Racak hade mördats av serbiska förband och kraven på hårdare tag mot serberna växte återigen. I februari inleddes förhandlingar med kosovoalbanska och serbiska representanter och det s k Rambouillet-avtalet lades fram. Den kosovoalbanska delegationen skrev till sist under, men serberna sade nej. Serberna hade bland annat svårt att acceptera att det i avtalet stod att Kosovos ställning skulle prövas i en folkomröstning efter tre år.

Den 24 mars satte NATO sitt hot om bombningar i verket och militära mål i Serbien, Kosovo och Montenegro angreps. Samtidigt inledde serbiska styrkor en våldsam offensiv mot städer och byar i Kosovo. Hundratusentals människor föredrevs, deras hem brändes ned och många mördades eller misshandlades. Stora flyktingvågor (upp mot 1 miljon flyktingar) nådde åter grannländerna, främst Makedonien, Albanien och Montenegro. NATOs taktik att bomba utan att sätta in marktrupper för skydd av civilbefolkningen i Kosovo ifrågasattes alltmer. I början av juni skrev Milosevic under en fredsuppgörelse där han, åtminstone på papperet, gick med på nästan alla NATOs ursprungliga krav.

Fakta om Serbien

  • FEM STÖRSTA STÄDER Belgrad: (1.600.000 inv), Novi Sad (180.000 inv), Nis (175.000 inv), Kragujevac (147.000 inv), Subotica (100.000 inv).
  • ANTAL INVÅNARE 10 miljoner.
  • ETNISKA GRUPPER serber 66%, albaner 17%, ungrare 3,5% samt romer, montenegriner, rumäner, slovaker, kroater, bulgarer, turkar mm (inkl kosovo).
  • RELIGION serber, rumäner, bulgarer och en majoritet av romerna är ortodoxa kristna; övriga är muslimer, katoliker, protestanter m.m.
  • SPRÅK serbiska, albanska, ungerska m.m.
  • VALUTA dinarer.
  • POLITISKA PARTIER Democratic Opposition of Serbia (DOS), Socialist Party of Serbia (SPS), Serbian Radical Party, Party of Serbian Unity.

Fakta om Montenegro

  • STÖRSTA STÄDER Podgorica, Niksic, Bar.
  • ANTAL INVÅNARE 620.000.
  • ETNISKA GRUPPER montenegriner 62 %, serber 9 %, albaner 7 %, kroater, bosnier m fl.
  • RELIGION majoriteten är kristna ortodoxa, det finns också muslimer och katoliker.
  • SPRÅK montenegrinska, albanska.
  • VALUTA Euro.
  • POLITISKA PARTIER Socialistiska demokratiska partiet, Folkpartiet, Liberala alliansen, Socialdemokratiska partiet, Albanska demokratiska samlingen.

Kvinnorörelsen i Serbien

I Serbien har det funnits en feministisk kvinnorörelse sedan mellankrigstiden och idag finns ett ganska stort antal kvinnoorganisationer i landet. I Belgrad finns flera välutvecklade organisationer som har arbetat länge. En del av dessa var aktiva i fredsrörelsen, till exempel Kvinnor i Svart som regelbundet demonstrerade mot krigen under 90-talet. Under Milosevic-regimen var det mycket svårt för oberoende organisationer att verka fritt och de var tvungna att arbeta i det fördolda. Idag kan kvinnoorganisationerna arbeta öppet.

Det förekommer mycket samarbete mellan kvinnogrupperna, framför allt mellan de som verkar i Belgrad. ”Women’s Movement – Women’s Network” knyter dock samman aktiva kvinnor från hela regionen och består av 120 kvinnoorganisationer från Serbien, Montenegro och Kosovo. De arbetar med stöd till nya organisationer genom utbildning och utbyte av information. Även i kampen mot mäns våld mot kvinnor förekommer samarbete

Kvinnorörelsen i Montenegro

De flesta kvinnoorganisationerna i Montenegro är ganska nybildade. Under mitten av 90-talet började en del organisationer få internationellt stöd. De vanligaste formerna av kvinnosamverkan är hjälp till kvinnor som utsatts för våld och kvinnocenter där man erbjuder olika former av utbildning. Psykosocialt stöd är inte lika vanligt som i andra länder i regionen, vilket troligen beror på att behovet av traumabearbetning är mindre eftersom det inte utspelats något krig i själva Montenegro.

Situationen idag

Det som tidigare kallades Förbundsrepubliken Jugoslavien och bestod av delrepublikerna Serbien och Montenegro ändrade under 2003 namn till Serbien och Montenegro. I federationen ingår även provinserna Kosovo och Vojvodina. Kosovo lyder för närvarande under FN-mandat och dess framtida status inte är avgjord.

Efter många år med en nationalistisk regim, kom situationen att se ljusare ut under år 2000. Efter president- och parlamentsvalen i oktober och december 2000 då Milosevic avgick och koalitionen DOS (Democratic Oppostion of Serbia) tog över makten har en demokratisk utveckling påbörjats och staten har bland annat avsagt sig kontrollen över media. Uppbyggnaden av fungerande samhällsinstitutioner tar dock lång tid och det finns en utbredd uppgivenhet och politikerförakt i samhället.

Efter regimskiftet år 2000 har det varit svårt att locka tillräckligt många väljare för att göra efterföljande val giltiga. Först efter att ha ändrat reglerna lyckades man äntligen att utse en president i juni 2004, Tadic.

Parlamentsval hölls i december 2003, och i maj bildade Vojslav Kustonica (Democratic Party of Serbia) som premiärminister en minoritets regering med partierna G17 Plus, the Serbian Renewal Movement and New Serbia, med stöd av Socialist Partiet.

Den ekonomiska situationen är fortfarande svår i Serbien. Många som varit statligt och halvstatligt anställda har avskedats samtidigt som bland annat elpriserna fördubblats. Regimskiftet har dock medfört att några internationella organisationer är beredda att bidra med pengar, framför allt till de södra delarna av Serbien på grund av spänningarna där.

Utlämningen av Milosevic till krigstribunalen i Haag och den senaste tidens nya utlämningar har lett till att omvärldens förtroende för Serbien och Montenegro har stärkts.

Efter krigen i Bosnien-Hercegovina, Kroatien och Kosovo finns ca en halv miljon flyktingar kvar i Serbien, de flesta serber, men också romer från Kroatien och Kosovo.

Den politiska situationen i Montenegro är instabil. Det finns splittringar i olika politiska läger i frågan om Montenegro ska lämna federationen med Serbien eller inte. Även om den ekonomiska situationen i Montenegro har förbättrats något efter att utländska turister återigen har börjat besöka republiken, går den ekonomiska utvecklingen långsamt. Kriminaliteten är utbredd och det finns ett stort nätverk av organiserad brottslighet i republiken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Skriv i fältet vad du vill söka efter och tryck sedan på Enter.

Till toppen