Feministen och fredsaktivisten Hannah Safran är från Haifa i Israel,Hannah är verksam i ett flertal kvinno-och-fredsorganisationer (se nedan) och är filosofie doktor på universitetet i Haifa.
Hannah beskriver hur det ser ut i Israel/Palestina idag. På de av Israel ockuperade områdena lever palestinierna i fattigdom och med dålig tillgång på vatten och el. De kan inte ge tillräckligt med mat till sina barn eller skicka dem till skolan. I de ockuperade områdena finns också de så kallade judiska bosättningarna. Där bor israeliska judar, som är grannar med palestinierna, men med helt andra livsvillkor. De har vatten, mat, arbete och deras barn kan gå i skolan. De kan röra sig fritt hemifrån på väl fungerande vägar som leder från olika delar av Israel in till bosättningarna. Hannah beskriver hur en palestinsk mamma, från ett hem där hon varken kan tvätta sig själv eller sina barn, eller ens ge sina barn att dricka, kan se in mot en bosättning där en judisk mamma vattnar blommorna i sin trädgård. Det finns vatten i området, men det når bara en del. Det är mycket tydligt för palestinierna att israelerna lever ett helt annat liv än vad de gör.
Situationen för palestinierna har förvärrats. Men Hannah berättar att redan sommaren 2000, före den senaste Intifadan (palestiniernas utropade uppror mot den israeliska ockupationen) startade, var situationen likadan. I många palestinska byar fanns det bara vatten någon dag i veckan medan det i bosättningarna fanns gott om vatten hela tiden. Men den stora försämringen som inträtt med den senaste Intifadans utbrott är att rörelsemöjligheten för palestinierna har försämrats. Idag saknar två miljoner palestinier möjlighet att röra sig fritt. Antalet israeliska avspärrningar på vägarna till och från palestinska städerna och byarna blir fler. Det betyder att barnen inte kan gå i skolan, ungdomar inte kan studera och att de som haft jobb inte kan ta sig till arbetet. Många palestinier har arbetat i Israel och där kommer de inte in längre. Det betyder att de mist sin möjlighet till en inkomst. Än värre är att människor inte kan komma till läkare eller sjukhus, inte ens när de är akut sjuka. Hannah menar att palestiniernas desperation över den alltmer försämrade livssituationen är fullt förståelig.
– När man inte kan se någon väg ut eller någon möjlighet till att ens liv skall förbättras blir man desperat. Om man inte tror på framtiden har man inget att förlora, säger hon. Palestinska ungdomar ser ingen utsikt om att kunna studera och få ett arbete. Och de vet hur bra de israeliska ungdomarna har det i jämförelse.
– Jag kan förstå att det framstår som ett naturligt val att bli en självmordsbombare. De har inget annat sätt att kanalisera sin frustration på. De har ju ingen makt att påverka den israeliska ockupationen med. De har inte ens makt över sina egna liv, säger Hannah.
I Israel blir människor bara räddare och räddare. Antalet självmordsattacker har inte minskat, trots den minskade rörelsefriheten för palestinierna. Många israeler vill flytta från landet. Hat är enligt Hannah det enda bägge sidor kan känna nu.
– Det vardagliga livet handlar om liv eller död. Många människor i Israel känner att de inte har något annat val än att försöka överleva på det sätt de kan, även om det betyder att man indirekt utför övergrepp på andra. Eftersom vi befinner oss i krigstillstånd sätter många sin egen säkerhet främst, säger Hannah. Som det ser ut idag är det bägge sidors extremister som har makten och det är de som för politiken.
De flesta människor på bägge sidor är trötta på våldet, trötta på rädslan. Situationen är för akut och folk är för rädda och desperata för att våga tro på fred. En lösning som många i Israel talar om är att dela upp området helt och att bygga en mur runt hela Israel. Det skulle innebära att de palestinier som bor i Israel idag får bo kvar där. Samtidigt skulle de judar som bor i bosättningarna på de ockuperade områdena bo i Palestina. Hannah tror inte att det skulle fungera.
– Vi är för beroende och ihopblandade med varandra. Palestinierna i Israel har det mycket svårt idag och de skulle få det sämre. Ingen har talat om att ge dem rösträtt. Dessutom kommer judarna i bosättningarna att dödas med tanke på hur mycket hat som det finns mot dem. Ingen kan garantera deras säkerhet. Den enda möjligheten är att vi lever tillsammans, säger hon.
Det finns en stark grupp i Israel som vill att palestinierna skall ut från Israel, från det som idag anses vara israeliskt territorium. Palestinierna skall skickas till Jordanien, där det redan idag finns många palestinier. Men Jordanien vill inte ta emot dem. De enda länder som välkomnar palestinier idag är Irak och Syrien. Dit vill de inte åka.
– Palestinierna befinner sig i samma situation som vi judar gjorde efter andra världskriget. Ingen vill ta emot dem. Vi får inte behandla dem på samma sätt som vi blev behandlade, säger Hannah.
Det är svårt att förstå hur israelerna kan undgå att se under vilka villkor som palestinierna lever. Hannah säger att många väljer att inte se. Som det israeliska samhället är uppbyggt är det inte så svårt att leva i ovisshet. De som lever i Israel besöker varken bosättningarna eller de palestinska områdena. Många uttalar fördomar om palestinier, men få känner någon palestinier. Det går att välja bort att läsa de tidningar som skriver om palestiniernas situation. Sharons regering och de som har makten i Israel har stor kontroll över den information som når människor. Man talar inte om hur det ser ut i bosättningarna eller på de ockuperade områdena. De som lever och bor i bosättningarna anser att de bor på israelisk mark och att palestinierna för fram orättmätiga anspråk på deras land. Hannah menar att en orsak till att israelerna inte vill se hur palestinierna har det är att de ser sig själva som offer och att judarna har lidit så mycket under så många år.
– Och det är sant, det judiska folket har lidit mycket. Men vi är inte offer längre. Hur vi har behandlats tidigare i historien kan inte rättfärdiga att vi idag förtrycker andra, menar hon.
Omvärlden har idag stort fokus på konflikten i Mellanöstern. Men Hannah menar att det inte görs tillräckligt. USA:s president George Bush höll nyligen ett uppmärksammat tal där han vände sig till det palestinska folket och sa att de måste rösta fram nya ledare. Om Arafat byts ut kommer Israel och USA att kunna diskutera ett tillbakadragande av israeliska trupper från de palestinska områdena. Hannah anser att omvärlden inte kan tala om hur ett annat land skall styras eller vad människorna där skall rösta på. Bushs uttalande ser hon som kontraproduktivt.
– Det var ett dumt och arrogant uttalande. Det kommer bara leda till att palestinierna sluter upp än mer bakom Arafat. Så fungerar det alltid om någon utifrån kommer och talar om hur andra skall styra sitt land och leva sitt liv, säger Hannah. Hon menar att Europa är stort och mäktigt, och att EU skulle kunna göra något för att få igång en fredsprocess. Om Europa kunde föra en politik självständig från USA så skulle det kunna leda till en förändring. Enligt Hannah är det ingen brist på kännedom om palestiniernas situation som hindrar varken EU eller USA från att ta något verkligt fredsinitiativ.
– Det är så uppenbart för alla, Israel uttalar det till och med högt, att USA är partiskt på Israels sida. Den som är partisk kan inte mäkla fred mellan två parter. Men Europa skulle kunna ha en möjlighet att göra något, säger hon.
I Sverige och andra länder pågår idag en diskussion om att bojkotta israeliska varor. Skulle det kunna fungera för att sätta press på Israel att dra tillbaka ockupationen?
Det är svårt att avgöra menar Hannah. Det är klart att det skulle märkas mer för Israel om t.ex. EU införde handelsbojkott av israeliska varor, än om enskilda konsumenter bojkottar olika varor i affären.
– Svenska konsumenter kan välja att låta bli att köpa avocados i affärerna. Men det som verkligen skulle kunna leda till något vore om en massa svenskar skrev brev till den israeliska ambassadören i Sverige och protesterade mot ockupationen. Eller varför inte brev till Sharon, säger Hannah.
Det är vad den israeliska fredsrörelsen kan göra och gör i Israel idag. De demonstrerar, skriver brev till ambassader och försöker påverka omvärlden till att ingripa för att få ett slut på ockupationen. Man försöker också att sprida information inom landet om hur situationen ser ut för palestinierna på de ockuperade områdena. De försöker inspirera människor till att skriva insändare i tidningar och ringa in till radioprogram och tala mot ockupationen och för fred.
Hannah är verksam i fredsrörelsen, och då främst inom kvinnorörelsens fredsarbete. Hon berättar att kvinnorörelsen på många sätt bedriver sitt fredsarbete separat därför att de inte fått gehör eller inflytande i de stora fredsorganisationerna. Kvinnorna fokuserar på andra problem, inte bara de som är en direkt följd av konflikten.
Den israeliska kvinnorörelsen är delad i två delar vilket har lett till två olika sätt att se hur kvinnor skall kunna bli mer delaktiga och få mer makt i samhället. Den ena sidan ser kvinnor som lika männen och att de därför skall behandlas jämlikt. De ser att de som har inflytande i samhället och kommer framåt i politiken är de som har en gjort karriär inom militären. Det har sedan länge varit obligatoriskt för kvinnor likväl som män att göra militärtjänst i Israel, ofta i kontorstjänster och lägre poster. Kvinnogrupper har tryckt på för att kvinnor skall få höga utbildningar och positioner inom militären. Nyligen gav en domstol kvinnor rätt att bli stridsflygare. Det var en framgång för dem som ser att kvinnors möjlighet till militära bedrifter är en nödvändighet för att få makt i samhället.
Den andra delen av kvinnorörelsen argumenterar att kvinnor är olika männen men att de ändå skall ha inflytande och makt i samhället precis som män. Till denna del hör Hannah. Hon förklarar att de ifrågasätter det sätt hela samhället är uppbyggt på idag.
– Varför skall man bli politiker p.g.a. att man har varit militär? Det säger ingenting om att man kan bygga ett bra samhälle, säger hon. Hon menar att hela samhället måste konstrueras om. Det måste finnas plats för kärlek och omtanke, det som betyder något för människor. De som tar hand om barn och gamla måste premieras, de som behövs för att livet skall gå vidare. Militären behövs inte.
– Männen har fått prova att styra. Jag tycker att man kan säga att de inte har lyckats särskilt bra. Nu kan det vara vår tur att få prova, vi är faktiskt 51% av jordens befolkning, säger Hannah.
Hon tycker att det finns ganska klara bevis för att situationen i Israel/Palestina hade kunnat se annorlunda ut idag om kvinnor hade tillåtits ha större inflytande.
– Under fredsförhandlingarna i Oslo talade världens makthavare och israeliska makthavare med Arafat. Det var bara med de palestinska ledarna man förde förhandlingar. Och det är honom och de andra på höga poster man idag inte vill samarbeta med, säger Hannah.
De israeliska kvinnorna och fredsrörelsen var däremot inte med vid förhandlingarna. Inte heller de palestinska kvinnorna var välkomna att delta i förhandlingarna. Hannah menar att om världens makthavare gjort det som kvinnorörelsen gjorde då, och gör idag, pratat med lokala makthavare som vet hur situationen ser ut, hade det kunnat vara helt annorlunda. Osloavtalet har inte lett fram till någon fred, inte lett till ett slut på våld och hat.
– Idag passar det USA och andra att säga att de inte behöver Arafat men däremot det palestinska folket. Sedan den senaste intifadan startade började judiska och palestinska kvinnor att tala med varandra, mycket tidigare än männen gjorde. Vi talar öppet med varandra och det är denna öppenhet, om att vi tillsammans vill ha fred och kommunicerar, som kan leda till något gott, säger hon.
För att det skall kunna finnas någon framtid för Israel och Palestina måste samhället förändras. Det israeliska samhället måste avmilitariseras.
– Det kan inte fortsätta att se ut som det gör idag, det måste komma in folk i politiken som kan se andra lösningar än militära. Det måste finnas andra visioner. De visionerna tror jag att kvinnor kan stå för, och det är väl värt att prova, säger Hannah.
Bakgrund om Hannah Safran:
Hannah Safran har varit koordinatör för kvinnoorganisationen Isha L´Isha. Där var hon med och startade en jour-telefonlinje och ett skyddat hus för misshandlade kvinnor att ringa eller komma till för att få hjälp. Sedan 1996 har hon varit koordinatör för ”Womens studies” på Haifa universitet. Hon har dessutom varit med och grundat ”The Israeli Coalition of Women for Just Peace” som är en koalition med nio kvinnoorganisationer runt om i Israel.
Hannah Safran är dessutom en av dem som under benämningen ”Kvinnor i svart” samlas en gång i veckan i Haifa för en tyst demonstration mot Israels ockupation av de palestinska områdena. ”Kvinnor i svart” samlas sedan 1988 på olika ställen i landet. Det är alltid olika många som deltar, men på senare tid har de varit många som slutit upp i de tysta demonstrationerna.